Promenadseger för Kinas kapitalism

Kommunistpartiet i Kina har studerat Marx och kan utan ideologiska skygglappar utveckla sin kapitalism. Väst har kört fast i ett nyliberalt spår som bara gör enskilda individer rikare utan att tillföra samhället något. I Kina kan staten stötta forskning och utveckling utan hinder, man kan utveckla välfärd utan hinder, man kan göra hur stora offentliga satsningar som helst utan hinder. Så länge de kan exportera för värdet av sin import finns det inga begränsningar för den kinesiska utvecklingen. För att hålla undan för Kinas enorma produktionsförmåga kan väst bara lita till handelshinder i framtiden. Hur gick det till när diktaturen Kina blev västvärldens leverantör av allehanda varor? Tja, kommunisterna i Kina kan sin Marx och visste det enda en kapitalist inte kan motstå är billig arbetskraft, eftersom kapitalisten alltid strävar efter att minska sin rörliga kostnad. Och arbetskraft hade ju Kina gott om, och kapitalisten som ju är utan fosterland, svalde snällt betet. De ideologiska skrupler kinas kommunister kunde haft mot att låta sin arbetskraft exploateras av kapitalister i väst försvann med Deng Xiaopings pragmatiska ekonomi. Frågan är nu när Kinas ledare skruvar åt den obefintliga demokratin ytterligare i Kina vad ledarna i väst gör nu? De har ju inte direkt någon historia av att undvika att göra affärer med diktaturer, så det är snarare en fråga om hur de ska hantera Kinas allt större ekonomiska inflytande i gamla affärssfärer.

Några tankar om 100 åringen

I år fyller Vänsterpartiet 100 år. Precis som Jonas Sjöstedt så kan man ta det lugnt med firandet men ägna lite tid åt att reflektera över vad som hänt och vad som åstadkommits. Ända sedan jag var med på medlemsmöten i Helsingborg på slutet av 70-talet, har tiden i komintern återgetts som ett misstag eller kritiskt av majoriteten i vart fall. Det var mina partikamrater i Helsingborg som berättade om censur och förtryck i Sovjetunionen. Men det fanns också de som såg förtrycket som en reaktion på omvärldens aggression mot den ”första arbetarstaten” och fortfarande hyste en positiv syn på Sovjetunionen som en motpol till USA-imperialismen. Den minoriteten tröttnade senare och vandrade ut och blev APK 1979, som jag minns var det lite med blandade känslor man såg det. Det kunde upplevas som en försvagning av vänstern totalt, men också som en oerhörd lättnad att slippa tjata om den reellt existerande socialismen återkommande och ägna sig åt inrikesfrågorna på mötena. Det fanns mer än tillräckligt att ta tag i på hemmaplan.
Men på den tiden krävdes alltid ett ställningstagande till östblocket om man var vänsterpartist. Vilken redan då var tröttsamt, eftersom jag dels inte kände särskilt för östblocket och vi inget kunde göra åt vad de gjorde. Intressantare var vad vi kunde göra med Sverige, med facklig organisering, med de samhällsfrågor som var på tapeten där vi bor och verkar.
När jag kom in i vänstern i mitten av sjuttiotalet fanns det en idé om att demokratisk centralism skulle vara en högre form av demokrati än den borgerliga parlamentarismen. Demokratisk centralism betyder att en fråga som diskuterats genomgående i ett parti och sedan blir ett majoritetsbeslut gäller för alla och anses färdigdiskuterat. Det fanns en förhoppning om att den betydde levande demokrati i partiväsendet som skulle leda till reformer i östblocksländerna. Man tog DDR:s framgångar till intäkt, Jugoslaviens arbetarstyrda företag som intäkt för att det kunde finnas ett levande momentum i östblockets partiväsende. Många och även jag såg Gorbatjovs demokratireformer som tecken för att den reellt existerande socialismen skulle kunna revitaliseras på sitt innehåll. Men de informella odemokratiska maktstrukturerna var för starka, det fanns inget äkta liv i partiapparaten och inget stöd hos folket för de valda representanterna. Bara en toppstyrd apparat färdig att övertas av en matkelit tillräcklig smart och sugen på att erövra den. Inga övervakande organ som kunde hejda ett sådant övertagande fanns.
Man ser samma mekanismer igång i förmodade demokratier. Erdogan kan luta sig mot en säker majoritet i sitt parlament för att göra sig av med politiska motståndare, kritiska tidningar, oberoende rättsväsende, allt kan köras till soptippen även i den borgerliga demokratiska parlamentarismen.
Det är alltså inte enkelt med demokratiska processer. Även om var och en har sin egen röst och får använda den och besluten fattas av majoriteter finns det inget skydd mot ledare som strävar främst efter egen vinning och total makt. För att undvika att de personerna blir ledande figurer måste varje medlem i en demokratisk organisation vara på sin vakt och känna igen varningssignalerna. När det redan hänt är det försent, Rosa Luxembourg kunde inget ändra fast hon såg och berättade vad hon såg. I modern tid ser vi vad som har hänt i de afrikanska länderna, revolutionära organisationer som omvandlat sig till parlamentariska partier. Kontrollen över ANC kunde tas av Jacob Zuma, som dock inte kunnat ta kontrollen helt utan nu måste lämna över ledarskapet, men vars karriär kännetecknas av korruption och enkel demagogi.
Vi borde kunna det där nu med ledare som pekar ut enkla lösningar och ger oss enkla syndabockar, men även i modern tid hittar Le Pen, Åkesson och Trump sina väljare. Så det är lätt att undra, när och om mänskligheten blir moget för demokrati? Då kan man glädjas åt att nyrasisterna inte har majoriteten av folken bakom sig utan ligger kring 20-30 procent vanligtvis. Inte ens Trump hade en majoritet av rösterna utan blev vald på grund det förlegade elektorssystemet i USA.
Under alla mina år i Vänsterpartiet har jag återkommande studerat frågan kring demokrati, demokratiska processer, vilket leder till också ett intresse för gruppdynamik, mellanmänskliga relationer, sociologiska processer i stort och smått, på arbetsgolvet som i hela samhället.
Min politiska åskådning, som jag en gång uttryckte till en skolkamrat, var att man borde ta det bästa från USA och Sovjet kombinerat. Friheten för individen och det sociala skyddsnätet tillsammans. Senare insåg jag ju att det egentligen var en lite bättre version av det svenska välfärdssamhället som var mitt ideal.
Min speciella käpphäst är att vänstern har haft för bråttom, de produktionsförhållanden som gör det möjligt att övergå till socialismen har helt enkelt inte varit närvarande, Marx skriver ju att en samhällsform inte övergår till nästa förräns produktionsförhållanden förändrats, feodalismen blev inte kapitalismen innan det fanns merkantilism, ångkraft, elektricitet, parlamentarism och så vidare. Därför är det spännande att se att vi nu lever mitt i ett nytt språng som kan betyda övergången till en ny samhällsform, om det är socialism vet vi inte förräns mycket senare.
Jag ser att vår global förmåga att kommunicera direkt med varandra, möjligheten till 3D utskrifter av snart sagt allt, möjligheten till automatisk produktion av allt vi behöver och så vidare betyder att ett äkta generationsskifte för produktionsförhållanden är på gång. Tekniker som dock fortfarande är inlåsta hos de rika i världen, men sakta skaffar sig gemensamma finansieringsformer allt mer makt…
Så skål för vänstern! Nästa 100 år blir spännande om vi inte lyckats släcka ut allt liv på jorden innan.

Marx och kommunikation

Några tankar från föreläsningen med Christian Fuchs på Marx-konferensen hos ABF i Stockholm.

Det finns förhoppningar om att dagens kommunikation som omedelbart kan nå tvärsöver vårt jordklot ska vara grunden till ett nytt samhällssystem. Föredraget om kommunikation och Marx avslutades med en djärv bild av digital kommunism, där kommunismen var härledd ur ordets ursprung i det gemensamma.
Vi kan notera att kapitalismen arbetar hårt för att kommodiefiera, göra varor, av allt som kan delas digitalt. Multinationella bolag bevakar immateriella rättigheter som hökar. De arbetar för skapa digitala motorvägar i fiberledningarna för sitt eget innehåll. När allt är digitalt producerat och ritat finns också möjligheter att skapa exakta kopior i det oändliga. Med 3-D skrivarnas framväxt sprids denna möjlighet till de fysiska föremålen. Redan idag ser vi två spår som finns för utvecklingen framåt, dels den som låser in teknik och produkter i smådelar som man betalar dyrt för att använda, dels ett annat spår där människor hjälps åt att skapa teknik och produkter som sedan sprids fritt. Det finns många varianter på temat och en ytterligare spännande ny utveckling är fenomenet med ”crowdfunding” när den digitala tekniken gör det möjligt för människor att samla in pengar till tjänster och produkter de gillar. En musikartist kan samla till en CD-produktionen eller en video, en regissör kan fråga efter stöd för en film, uppfinnare kan söka stöd för sina produkter. Crowdfunding brukar däremot inte innebära att den stödjer en idé också blir delägare utan man får en belöning på annat sätt. Oftast genom man får något motsvarande den insats man gör, allt från diplom till produkten, tjänsten man stöttar.
Förut var man tvungen att ha mycket kapital för att kunna satsa en slant på ett projekt för att det skulle vara mödan värt, idag har kostnaden för att föra över en

betalning minskat så mycket även för internationella betalningar att människor kan samla ihop pengar för ett projekt från hela världen.
Beträfande kommunikationen så finns en sak till som gör en annan samhällsordning möjlig, nämligen det förhållande att lönearbetande världen över kan byta information med varandra om löner och arbetsvillkor. Detta informationsutbyte har knappt börjat användas i kampen om löner versus vinster, men nog borde världens lönearbetare snart börja globaliseras i samma omfattning som redan kapitalet har gjort.

http://fuchs.uti.at/books/critical-theory-of-communication/

Dags att bli aktieägare

Genast måste jag modlfiera rubriken, naturligtvis är denna möjlighet bara öppen för dem som inte måste ha varje krona till sin överlevnad. Men det har faktiskt blivit rejält mycket billigare att handla med aktier genom att man kan handla med mindre antal än börsposter och att avgifterna blivit låga till, och med helt gratis.
Genom åren har jag samlat både teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet i en marxistisk tradition. Det började med läsningen av Vänsterpartiets grundkurs i Marxism på 70-talet, en teori som väl korresponderade med mina dagliga upplevelser av fabriksarbetet på den tiden. Sedan dess har jag läst mycket ekonomisk teori, slukade med stort intresse boken om ”lean production” och andra verk om kvalitetsarbete. Boken om återkomsten till kärnvärden och Rank Xerox var också värdefull, Ronald Coase och transaktionskostnader minns jag fortfarande som ett värdefullt komplement till mitt teoretiska bygge. Det senaste bidraget är dock Alf Hornborgs ”Nollsummespelet” en viktig påminnelse om den planetära begränsningen för vår konsumtion, en faktor som oftast helt ignoreras i de dagliga uppgörelserna och planerna.
Genom åren har jag läst om aktier och företagsekonomi men fått torrsimma då praktiska erfarenheter både varit praktiskt och ekonomiskt utom räckhåll. Men så dyker det upp en fondhandlare som lovar även små investerare att vara med på börsen. Den heter Avanza och jag började samla praktisk erfarenhet av aktiehandel.
Tidigare var det så att avgiften per köp och försäljning kunde handla om en hundralapp per affär och att man förmodades handla i börsposter om cirka 10000 kr per affär, även om det fanns en kanal för småhandel så kändes inte det särskilt hanterligt. Med Avanza klev småhandeln in på nätet och det blev möjligt att för ett lågt courtage (avgift) köpa bara en aktie om man så ville.
Nu är det möjligt för alla att med nån tusenlapp utforska aktiehandel. Och jag menar vad jag skriver i rubriken, insikten om hur allt går till blir mycket mera handgriplig när man sett och handlat något år…
Då kan det kännas som ett surt äpple att löntagarfonderna trummades sönder av en samlad borgerlighet, den hade suttit på en enorm förmögenhet och makt idag, den hade kunnat köpa upp företag som riskerade att säljas bort till ansvarslöst internationellt kapital…
Kan man då göra bra affärer? Tveksamt, har man inga stora pengar att sätta in så förblir eventuella vinster ganska obetydliga, går hundra aktier upp 3 gånger inköpsvärdet, kanske du tjänar några tusenlappar.. Och tusenlappar kan krympa ihop till ett par tior…
Men allt beror vilket intresse man har och det har skrivits om människor som gör det till sitt levebröd att handla över dagen, men för abonnemanget med låga avgifter kan man inte vara med och handla på snabba förändringar.
Framför allt framstår det som fullkomligt absurt att robotar tillåts göra affärer på mikrosekunder på värden som till syvende och sist jobbas fram av de som arbetar för sitt dagliga uppehälle i verksamheterna som betygsätts i aktiehandeln.
Är det moraliskt riktigt att handla med begagnade värdepapper? Jag tror att funktionen kommer att behövas på något sätt även i framtiden, crowdfunding visar på kraften i att samla ihop pengar till en verksamhet gemensamt. Aktierna är ett sätt göra det på som ger en liten bit ägande för pengarna man satsar, medan crowdfunding oftast går ut på att man rent ideellt satsar på något man vill se förverkligat.
Förr eller senare blir det en fråga om att man kanske vill sälja sin bit för att göra något annat, och då ser man onekligen behovet av en värdepappersbörs. Men jag skulle kunna tänka mig en lagstiftning som alltid ger de anställda första tjing på ett aktieinnehav…
Jag avstår från att kommentera de uppenbara insikterna om småfisk och stora hajar som också kommer med att genom vara med på ett hörn…
https://en.wikipedia.org/wiki/Theory_of_the_firm
http://hbswk.hbs.edu/item/xtv-xeroxs-attempted-recovery-from-fumbling-the-future
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/alf-hornborg/
https://www.avanza.se/start

Ägandet och risken

Ofta när man pratar kapital och arbetare så möts om man av påstående, men det är ju kapitalägaren som tar risken, ska hen inte ha en belöning för det? Arbetaren påstås inte riskera något. När man säger så, så är man lite blind för det ojämlika förhållandet mellan lönearbetare och kapitalägare. Kapitalägarna är oftast inte beroende av arbetet som kapitalet utför för hen för sin dagliga överlevnad medan den lönearbetande allt som oftast är det. Naturligtvis finns det en spännvidd i det också, från den anonyme miljardären som äger mängder med fabriker till verksamhetsägaren som arbetar sida vid sida med sin anställde lönearbetare.
I våra nordiska välfärdssamhällen har vi sagt att det är okej med att kapitalägare samlar in profit under förutsättning att lönarbetarna får betalt enligt de kollektivavtal de kan upprätta. Fackliga organisationer och kollektivavtal är ett sätt för de lönearbetande att jämna ut det i grunden ojämlika förhållandet mellan ägare och arbetare.
Trots att förhållandet är ojämlikt så finns det ett gemensamt intresse för både kapitalägare och lönearbetare också, i och med att de arbetande gärna vill ha arbete att gå till imorgon med. Däremot är det lättare för kapitalägare att lösgöra sig detta gemensamma intresse om kapitalet är flyttbart och om världen lockar med arbetare till lägre priser någon annanstans…
Svaret på den problematiken i svensk fackföreningsrörelse har varit att man dels bejakar en dynamisk utveckling av kapitalets arbetsplatser så att olönsamma verksamheter slås ut och de verksamheter som kan bära en löneutveckling blir kvar. Därmed har också lågproduktiva arbeten i allmänhet flyttat ur från Sverige och fabriker har automatiserats i hög grad.
Men i modellen ingår också att den arbetskraft som inte ingår i kapitalägarnas behov för dagen, får ersättning från det gemensamma och ges möjligheter att utbilda sig till andra branscher. Detta är viktigt att komma ihåg eftersom varje borgerlig regering gör sitt bästa för att smita från detta gemensamma åtagande.
Beträffande risken då, ja en entreprenör kan satsa fel och förlora sitt kapital, men det hör till kapitalismens dynamiska sätt att fungera. Även här menar jag är det vår gemensamma sektor som ska leverera stödet till den enskilde så att man kan komma igen efter en konkurs. Samhällen behöver en mängd entreprenörer som är villiga att pröva nya idéer, vi har sett att det är en framgångsfaktor för samhällen. Men resultaten för samhället i stort uteblir om man inte också parallellt arbetar med reproduktionssfärens möjligheter att återbilda, utbilda och producera ny arbetskraft.
I vår utvecklade kapitalism är risktagande för de verksamheter som är uppbyggda spridd. Fördelarna med riskspridning upptäcktes tidigt av kapitalägarna, man bildade gemensamma försäkringsbolag så att en plötslig storm inte knäckte ett rederi helt. Man fann på aktiebolaget som sprider risken mellan de som satsat pengarna för en viss verksamhet. Man fann på börsen där man kunde handla med riskerna och hitta nya ägare till gamla papper och introducera nya bolag till villiga risktagare.
Men vem hade då pengar att riskera som inte behövdes för daglig överlevnad? Naturligtvis de som redan hade massor med pengar, nya finansfamiljer uppstår och gamla adelssläkter som hänger med i utvecklingen förblir rika. Där ser man grunden till den ackumulerade rikedomen hos de få i världen. Med tiden har väldiga privata förmögenheter samlats hos dem som inte förlorat på vägen.
Naturligtvis finns det antal rika personer som också gjort dåliga affärer och förlorat ansenliga mängder kapital, men ofta finns personerna i en omgivning där inte nöden står för dörren och man har ett kontaktnät som kan ge nya möjligheter.
Men det är också viktigt att det finns tillgång till ett gemensamt riskkapital i ett samhälle så att den som bara har sin idé men inget kapital kan få möjligheter. I Sverige har vi ett antal fonder som arbetar mot de behoven.
Det här blir långt så det får bli ett eget blogginlägg om riskkapitalister.

En kul sak till från Marx

Jag har förstått att arbetsvärdeläran inte är vidare poppis i akademin, men jag gillar den högt och rent. Marx menar att i grunden har en vara sitt värde från det nedlagda arbetet i den. Och kapitalägarna ansamlar sina förmögenheter genom att arbetarna inte får hela ersättningen för sitt arbete utan kapitalägaren behåller en del för egen konsumtion och nya förvärv i den gyllene framtiden. Han skriver också att kapitalets förslitning kan ses som att den i kapitalet nedlagda arbetet då överförs till varan. på fabriken var det ju lätt att se detta, de stora pressarna, truckarna, svarvarna, alla maskinerna skulle ju vara metallskrot som sakta rostar till förgängelsen om inte det fanns, maskinoperatörer, pressare, truckförare, förstemän, arbetsledare, ingenjörer, ekonomer, planerare med flera. Och fanns det inte verkstadsfolk som skruvade ihop det som går sönder och underhöll maskinparken skulle inte heller mycket bli producerat. Allt kräver människans arbete för att bli till.
Kritiken mot arbetsvärdeläran består främst i att man säger att det är omöjligt att beräkna värdet på arbete i alla led. En fabrik består av fruktansvärd massa olika delmängder av maskiner och varor vars nedlagda arbete inte, säger man, låter sig beräknas. Jag menar att det var en svårighet som numera borde kunna övervinnas med hjälp av vår moderna datakraft. Men jag vill också hävda att det egentligen inte är intressant att sätta kronor på det nedlagda arbetet, så länge man kan medge att det är den faktor som är värdet i våra varor. Däri menar jag finns en ideologisk grundsyn värd att ta vara på.
Erkänner man att det nedlagda arbetet är varans egentliga värde så öppnar det också för en diskussion om hur det nedlagda arbetet ska fördelas. Då är det också lättare att se att det borde finnas en samhällelig nytta kopplat till det arbete som utförs.
Man måste skilja mellan varans pris och värdet av det nedlagda arbetet. Bägge är faktorer som olika värden beroende på slumpmässiga, regionala, samhälleliga skillnader. Mänskligt arbete kan erbjudas till lågpris av många olika diktaturer har vi nu sett, kommunistkina har länge sålt sina arbetare till lägstbjudande och skaffat sig en enorm tillverkningsindustrin när kapitalet skyndade till från hela världen. Svetthålor och barnslavar i Asien hade svårt att konkurrera.
Eftersom nedlagt mänskligt arbete förr eller senare alltid uppfattas som för dyr eller samhälleliga förändringar tvingar upp priset för arbetskraften så har kapitalismen under hela sin existens följt en annan dynamisk väg samtidigt. Man har utvecklat sin tillverkning för att minska det mänskliga arbetet så långt som möjligt, maskiner strejkar inte och ska inte ha pauser och blir inte sjuk. Idag kommer vi att se stora omvälvningar på arbetsmarknaderna när allt mer automatiseras, trots den billiga arbetskraften i Asien och Kina så blir allt fler fabriker hel eller halvautomatiserade även där.
Det medför att nedlagda arbetet i varna minskar, istället för att människor lägger arbetstid, lägger färre människor arbetstid på att serva en robot vars nedlagda arbetstid sakta genom åren förs över till den produktion den medverkar till att framställa.
Den nedlagda arbetstiden i inventarier motsvaras grovt av kravet på att kunna göra avskrivningar i fabrikernas budgetar, för att samla kapital för att ersätta den maskinpark som slits ned.
Det är lätt att se att vi ständigt byter nedlagt arbetstid med varandra genom ett utbyte av pengar eftersom ett ”in natura” system för ersättningen tillhör forna tiders samhällssystem, där mat och husrum var den största delen av ersättningen.
Sedan är det en annan femma att varans pris på marknaden där den bjuds ut kan variera efter egenskaper jag tog upp i min förra artikel. Jag menar att det inte finns någon luft egentligen i värderingen av produkter mer än initialt då alla tillverkare av samma artikel tävlar med ungefär samma nedlagda tid som är varans värde. Tillfälligtvis kan en tillverkare vinna terräng genom att producera något med en smartare teknik som minskar den nedlagda tiden i varan och han kan därför ta ut en ”övervinst” eller vinna marknadsandelar genom aggressiv prissättning. Men med tiden jämnas skillnaderna ut som vi till exempel ser i bilbranschen, där man delar på samma grunddelar från samma fabriker för många tillverkare.
Nog om detta, nästa blir nog om monopoliseringsträvanden inom den moderna industrin.

Några ord om varor

Mycket av det Marx skrev var ganska komplicerat att ta till sig. Men det finns ett antal genialiskt enkla teser eller resonemang som jag kunde ta till mig omgående från min verklighet i fabriksarbetet. En av de första var Marx identifiering av vad en vara är. Han säger att inget är att betrakta som vara förräns det har både bruksvärde och bytesvärde. Det har har föranlett mig till att utveckla ett resonemang kring just varor, vilket följer.
Bruksvärdet uppstår när en artikel har egenskaper som gör det möjligt att använda saken till något en människa finner nytta av, i och med bruksvärdet finns så uppstår det ett bytesvärde som ökar med det nedlagda arbetet i den och artikelns attraktionskraft. Attraktionskraften beror på sakens sällsynthet oftast men kan också förenas med ”magi”. En sak kan värderas av någon för egenskaper som denne tillskriver denna sak, egenskaper som inte finns fysisk tillgängliga utan uppstår i mötet mellan någons föreställningar om världen och saken. Amuletter är typiska saker som av någon orsak tillskrivs lyckobringande egenskaper av någon, i det uppstår ett bruksvärde, har man amuletten så för den lycka med sig till sin ägare, därav uppstår ett bytesvärde som är kulturellt betingat men som också hör ihop med föremålets sällsynthet och det nedlagda arbetet för att åstadkomma amuletten. Om vilken sten som helst duger som amulett så finner man snabbt att bytesvärdet förblir ringa, när varje person utan större ansträngning kan åstadkomma en sådan.
Redan innan människan använde sig av pengar för att byta varor med varandra, har antropologerna funnit att människan funnit det funktionellt att byta varor med varandra, i somliga tidiga samhällen har sällsynta föremål tjänat som en slags pengar med ett överenskommet värde, snäckskal, sällsynta naturprodukter av andra slag. I många kulturer har man bytt med sitt överskott av varor mellan olika samhällen, klaner och eller familjer.
När man så har saker med både bruksvärden och bytesvärden övergår dessa till att bli en vara och varor är möjliga handelsobjekt.
Att bytesvärdet någorlunda hänger ihop med nedlagt arbete blir då naturligt, i varje byteshandel uppskattar man den egna arbetsinsatsen för att åstadkomma samma sak som man vill byta till sig. Men som sagt, detta bytesvärde för det bruksvärde man ser kan komma att förändras av ”magin” eller attraktionskraften i saken.  Oftast är attraktionskraften kopplat till just sällsynthet, att vissa varor är oerhört dyra och endast kan köpas av väldigt rika personer är ett sätt att bevara en varas sällsynthet. Gucci väskor hade snabbt tappat sitt höga bytesvärde om var och varannan kvinna gick omkring med en.
Idag har vi som konsumenter svårt att genomskåda vilka nedlagda arbetstimmar det finns i olika produkter vi hittar i affärerna. Somliga saker kan vi ha en diffus uppfattning om, om skor kostade 10 000 kronor paret så skulle nog majoriteten av oss försöka sig på att tillverka skodon av något slag för egen hand. Men när vi tittar på på elektronik av olika slag så är den enes gissning lika god som någon annans, i sådana fall är vi hänvisade till att se efter hur utbudet av liknande produkter prissätts. Därav följer att den som för ut en produkt med unika egenskaper har lättare ta ett pris/bytesvärde som kan ha lösgjort sig från bruksvärdet just för att de unika egenskaperna innebär en attraktion som konsumenten är villig att betala för.
Unika egenskaperna hos en vara kan vara ren magi, det vill säga egenskaper som tillskrivs av konsumenten, eller ett bruksvärde som inte någon annan produkt tillför lika enkelt, billigt, tillförlitligt eller överhuvudtaget. Sällsynthet kan vara en unik egenskap, vilket gör de två faktorerna lite besvärliga att skilja åt, ofta dyker de upp i en kombination, den sällsynta naturresursen guld kan formas till en unik vara i bara ett exemplar av känd smed till exempel.
Industrisamhället kännetecknas däremot av en fullkomlig explosion av varor som bjuds ut i en verklig eller en monopoliserad marknad. Via reklamen försöker man öka magin eller attraktionskraften i i även massproducerade varor för att öka bytesvärdet så långt som möjligt. Ofta använder man förmågan att tillverka stora mängder produkter genom att göra små serier dyra produkter och förenklade varianter av samma produkter i stora serier för masskonsumtion.
I denna omgivning är varumärken bärare av ett förhöjt bytesvärden och enorma resurser plöjs ned för att bygga upp och bevara varumärken, men ett varumärke kan också kännetecknas av att vara en storproducent av vissa artiklar även i ett lågprissegment. Alla varumärken byggs inte av samma orsaker.

Dagen för Joe Hill

Idag när vi minns Joe Hill och hans fackliga kamp kan ju några rader om facken vara på plats.
Faktum idag är att det internationella kapitalet är välorganiserat internationellt för att leta upp den billigaste arbetskraften. Men även 100 år efter att Joe Hill bildade den till namnet internationella rörelsen för arbetare Industrial Workers of the World (IWW) saknas det en gemensam international av betydelse för hela världens arbetare. Däremot har facken lyckats bilda internationella organ gemensamt kring branscher, yrkesinternationaler som kan ha ett visst inflytande över löner och arbetsvillkor.
Företagsintressen och regeringar samarbetar ofta intensivt för att exploatera arbetskraft och naturresurser och lämnar skadade, sjuka arbetare och förstörda markområden efter sig. Faktum är att det bara är ett mindre antal av länderna i världen som har starka civila samhällsbyggen med regleringar som bevakar allmänintresset. Där framstår de nordiska länderna som unika i världen men fackligt engagemang och vänsterns parlamentariker har också haft framgångar i Europas länder.
Tyvärr är det vanligare med rena kleptokratier som styr tillsammans med företagsintressen i de flesta länder i världen. Många framgångsrika befrielserörelser har sett de demokratiska strävanden komma till korta både egna misstag och trycket utifrån.
Den fackliga kampen är helt beroende av medlemmarnas engagemang och aktivitet, av vilka man väljer till företrädare och hur de egna organisationerna formas. Det kan vara läge att fundera över hur makten fördelats även i de nordiska fackliga organisationerna där företrädarna professionaliserats och ofta upplevs vara ”långtifrån” sina medlemmar. Men just denna professionalism har också inneburit att man besitter kunskaper och expertis för att kunna hjälpa sina medlemmar. Dagligen vinner facken strider för sina medlemmar och för ut ersättningar och löner som arbetsköparna i bästa fall glömt bort eller medvetet undanhållit.
Dagligen utför skyddsombud ett viktigt arbete för att arbetsförhållanden ska vara säkra, utföras med rätt metoder, med advekat skyddsutrustning och lämpliga maskiner samt material.
Jag tror att den fackliga organisationen måste ta en större del i debatten om framtidens arbetsmarknad. Hur ska automatiseringens vinster fördelas i hela samhället och inte bara i löner till de som blir kvar i fabriken? Hur ska välfärden ordnas för framtiden? Hur säkrar vi ett demokratiskt inflytande över arbetet?
Frågan om ekonomisk demokrati är enligt min mening allt mer brinnande, vi ser hur kapitalismens egen dynamik förskjuter ägande och inflytande i allt färre händer, där måste arbetarrörelsen forma ett svar.
https://www.youtube.com/watch?v=AnLurTmvzAs
http://ekonomiskdemokrati.se/

Några noter om marknadsekonomi

Det händer att högerfigurerna man debatterar med inte omedelbart går till kommunistkortet utan först försöker säga ”marknadsekonomi” och se lite finurliga ut. Då kan det ändå kännas mödan värd att skriva några ord om den kära marknadsekonomin, om inte annat för att kunna klippa in denna artikel i debatten hädanefter.
Idag finns det knappt något annat sätt att organisera ekonomier på än att marknadsekonomi råder helt eller delvis. Marknadsekonomin omfamnades av europavänstern några årtionden sedan. Alla har sett att ingen lyckats något vidare med en så kallad planekonomi vilken ibland beskrivits som alternativet till marknadsekonomi. Det finns några böcker skrivna om en tänkt planekonomi som vill använda sig av vår samlade datakraft för att skapa en bättre anpassning mellan utbud och efterfrågan. Grunddiagrammet för all ekonomisk utbildning. Jag har läst delvis några av dem, de har varit så tråkigt skrivna så jag tror inte jag läst nån från pärm till pärm, däremot slukade jag en bok om ”lean production” och en om transaktionskostnader så det finns intressant ekonomisk litteratur. Men nu spårar jag visst ur.
Att socialister gillar marknaden grundas redan med Marx, han beskriver torget som den ideella marknadsplatsen, konsumenterna har överblick över vad som säljs och till vilka priser. Det är med industrialismen framfart varornas värden blir dunkla och ibland helt förloras i varufetischism. Sådan problem eller frågeställningar analyseras ganska sällan av vår enkelspåriga höger. Däremot kan högern ibland skrapa fram Ayn Rand från femtiotalet och yra om liberala marknadsmekanismer, där allt mänskligt handlande tolkas som en anpassning till marknadsekonomiska spelregler. Men en kritiken har skrivits bättre av andra så det lämnar jag därhän.
Teorier om marknadsekonomi beskriver ideala världar där konsumenterna med kunskap låter den bästa produkten vinna på marknaden, jag är mera intresserad av att studera de störningar denna ideala marknad utsätts för och hur multinationella bolag vandrar in i planekonomiska landskap av kapitalismens egen dynamik. Marx beskrev kapitalismens dynamiska kraft och kapitalförstörelse rätt väl redan på sig tid, och jag är fascinerad av denna innovativa kraft.
Att marknadsekonomin har sin begränsning när det gäller att finansiera gemensamma nyttigheter som ska återbetalas i samhällsnytta över lång tid brukar även marknadsliberalen kunna vara överens om. Därför har också så gott som samtliga samhällen genom historien samlat in resurser gemensamt för stora infrastrukturprojekt från akvedukterna i Rom till järnvägarna idag.
Att lägga tre spår bredvid varandra för att folk ska kunna välja den bästa av dem har helt enkelt inte verkat riktigt klokt sätt att disponera naturtillgångar på. Nån som vill dra en parallell till tre brevbärare som går i samma trappa?
Nu nämnde jag naturtillgångar, det är ett annat litet bekymmer med fria marknadsekonomin, det är svårt att sätta ett pris på naturtillgångar mer än den tillfälliga kostnad ett bolag råkat få i ett visst land under givna samhällsbetingelser. Det är naturligtvis grunden till att vi spenderar naturresurser i en takt som förbrukar några jordklot till om vi fortsätter som vi gör nu.
Och så skrev jag samhälle, högern är oftast bara och resonerar kring entreprenören och frånser allt annat som måste var tillgängligt i samhället för att en en entreprenör ska ha möjligheter att lyckas med sin verksamhet. Samhället bidrar med infrastruktur, utbildning, med mera oavsett entreprenör måste det finnas en möjlig kundkrets, i allt detta delar vi arbeten med varandra oavsett hur snillrik en enskild individ är. Ett Apple hade inte varit möjligt utan sina tusentals anställda eller människor med köpkraft nog att handla datorer.
Flertalet av Sveriges största företag växte fram i symbios med statliga beställningar och forskning på våra universitet, därför ska det vara möjligt att knoppa fram företag som kan odla nya idéer och nya produkter, men alla måste ha ett öga för de samhälleliga plus och minusposter som ingår i varje verksamhet i modernt samhälle.
Och jag har alltid en länk, denna gång till Johan Lönnroths lektioner i makroekonomi på Handelshögskolan:

På flykt också här…

Flykten valde dem, det gemensamma för flyktingar är att ett yttre tvång har fått dem att lämna de landskap, de nära och kära, sina bekanta omgivningar. Människor som flyr har ofta försökt undvika sin flykt i det längsta. Tyvärr är världen sådan att vi än ser en oerhörd påhittighet för all slags jävelskap och ondska för att driva människor på flykt. Människor med låtsaskompis i huvudet dödar människor som har fel sorts låtsaskompis i huvudet eller försöker leva utan. Onda härskare fördriver/dödar folk för vinnings skull. Storbolag underblåser konflikter för att det ger dem möjligheter till större profiter. Alla arbetar gemensamt för att göra levnadsvillkoren outhärdliga och plågsamma för mängder av människor, tror siffran var en femtio miljoner människor på flykt idag, i världen. De flesta har inte råd att ta sig längre bort än närmsta land, där man i bästa fall har ordnat flyktingläger. Andra en långt mindre andel kan betala sig fram till någonstans där man kan fly till Europa eller USA, eller länder som lever i fred.
I Europa och USA finns ett långt gående ansvar för att man tillsatt och stöttat mängder av korrupta regimer och bekämpat fackliga rörelser över hela sitt koloniala välde. Otaliga flera länder har ansvar för en vapenexport till mängder av världens skitstövlar.
Den som flyr har vare sig haft tid att lära nya språk eller ingående studera vad som räknas kultur i det land man flyr till, utan har lika begränsade kunskaper som någon annan om vilket som helst land i världen. Även om folk i de gamla kolonialländerna ofta söker sig till sina gamla herreländer eftersom folk utbildats i kolonialspråket.
Det medför så klart att människor som har ett akut skyddsbehov kan färdas med ålderdomliga föreställningar om det mesta enligt våra värderingar. Men vi ser att de med tiden kan tvättas bort, införlivas, eller förändras. Andra bildar små minoritetssamhällen i det stora samhället, där sedvänjor som inte krockar med lagstiftningen kan leva kvar.
Historien lär oss också att samhällen som är en blandning av olika uppfattningar och levnadsstilar kan uppvisa en oerhörd dynamik och bli rika samhällen med oerhörd kreativ kraft. Medan samhällen som inte ändras ofta dör bort.
Idag finns det en väldigt bristfällig internationell beredskap för att agera snabbt och effektivt vid kriser. Även om vissa begränsade katastrofer kan få stort stöd från världen, samtidigt kan andra, oftast krigssituationer, växa vårt nuvarande internationella samhälle över huvudet.
Ett stort och viktigt arbete utförs av FN:s flyktinghjälp UNHCR, FN kan kritiseras som organisation, men faktum är att deras insatser är viktiga och de enda som kan agera i riktigt stor skala. Och det finns andra organisationer som har goda resultat och rakare rör till dem som behöver hjälpen.
Var och en kan fundera över vad du kan göra. Kan du gömma en flykting gör det, kan du samla in gör det, kan du bara avvara en slant då och då så gör det.
Vi homo sapiens har bara ett ställe att leva på och det är planeten jorden.

http://www.di.se/artiklar/2014/12/15/kronika-invandringen-har-byggt-sverige/