Ofta upplever jag det som att bland borgerliga politiker finns en inställning att politik det är bara låtsaslek, när man tagit på sig politikkostymen då är det fritt fram att luras och påstå vilka befängdheter som helst.
Kanske har jag fel om borgerliga politiker, har ju aldrig varit en. Men jag är säker på att när gamla fackordföranden dundrar i talarstolen så kommer det rakt från ryggmärgen. Därmed inte sagt att ryggmärgsreflexer alltid ger de bästa signalerna för politisk vägvandring.
Jag tycker att politik ska vara hederligt, äkta argument ska mötas och nötas, man ska inte spela för galleriet. I fransk tradition finns det en vurm för ordkonstens argumentation, strunt samma vad man argumenterar för, den vackraste retoriken vinner…
Visst kan jag fascineras en vacker retorik, men jag gillar inte om retoriken tappar sin kontakt med den verklighet den ska beskriva. Direkt upprörande är det med politiker som är medvetna om ett sakförhållande ändå ljuger om det. Nu visar ett hemligstämplat dokument från socialdepartementet att regeringen omöjligen kan säga att de inte visste om de drakoniska effekterna sjukförsäkringsändringen skulle ha, eftersom de fått veta det i förhandlingarna om åtgärderna. Då frågar man sig automatiskt vad mera är det som Reinfeldt vet men döljer för oss, när han lägger sina sammetsbruna ögon på lut och ber om vårt förtroende.
Vad luras de andra borgerliga riksdagspolitikerna med?
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.664219-skrev-hemligt-pm-om-sjukforsakringen