En gång för väldigt länge sedan på väg till något annat så högg en grupp klasskamrater med mig till nånting jag inte riktigt visste vad det skulle vara. Det visade sig att de var på väg till konfirmationsundervisningen, och den vägen halkade jag med eftersom alla andra också gjorde det och kanske hade jag en underliggande barnatro kvar.
Vi hade en kvinnlig och en manlig präst som var vänliga och trevliga själar och jag blev konfirmerad. Så gick åren och jag blev alltmer förfärad över allt människor hittat på i Guds namn, vilka gruvliga aktiviteter som försetts med välsignelser från präster av alla slag. Det började skava, sedan skavde det riktigt rejält när man hörde kvinnofientliga och homofobiska präster uttala sig. Så när en vän talade om att man även sparade en krona på att gå ur i kyrkoskatt så var dags att säga upp bekantskapen med Svenska kyrkan.
Jag kan inte förneka att genom åren hört präster som varit stora humanister som talat klokt, nunnorna i Aliske som gömde flyktingar har också min stora respekt och många fler. Men med tiden har mera talat för att Gud har väldigt lite med att göra om man handlar gott i världen eller ont. Det handlar mera om en inre kompass som förvärvas på olika sätt av olika människor.
Ändå är jag ganska förtjust i ståtligheten i stora kyrkorum, de ger plats för stora tankar om människans väg och öde. Dessutom är tanken på en organisation som tjänar världen för goda syften ganska oemotståndlig…
Därför blir jag glad när kyrkan då och då gör något jag tycker är bra. I dagens DN och SVD har stifte i Stockholm gått ut i stora annonser mot rasism, väldigt vackra annonser, fast kanske om man nu ska vara en nutidsironiker, med lite kitschvarning, men jag sväljer dem med hull och hår ändå.
Kolla själv här:
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=396045
Och naturligtvis om religionen och påverkan och betydelse för människor
http://richarddawkins.net/
Read Full Post »