I alla samhällen pågår en ideologiproduktion som bekräftar för samhällsmedborgarna att det sättet vi gör saker är det enda rätta. Morgontidningens funktion är bland annat att bekräfta att världen vi känner till finns kvar varje morgon.
Gramsci var en italiensk tänkare som myntade begreppet ” den ideologiska överbyggnaden ”
Det innebär att nyhetsförmedlingen styrs så att inget förmedlas som hotar den styrande klassens intressen. I diktaturer är denna styrning av nyheterna uppenbar och enkel att se eftersom inga avvikande nyheter tillåts. Men i vår värld där nyhetsförmedlingen är förmodat fri?
För det första så ägs nyheterna av de ekonomiska intressen som äger allting annat i landet. Det finns studier som visar hur den mera subtila styrningen av dessa nyheter går till. Mycket handlar om vilka som får chefsposter i systemet och betalar med en lojalitet mot maktens intressen. Det är en slags grindvaktssystem som ägs av chefredaktörer och nyhetschefer, som väljer vilka nyhetsuppslag styrs bort, vilka vinklingar och reportage man låter nyhetsjournalisterna göra. Det handlar om vilka nyheter som får förstasidan. I det här systemet brukar man försvara sig med att man bara gör de nyheter som folk efterfrågar, de som är kommersiellt intressanta och som säljer lösnummerexemplaren.
Men vad som betraktas som intressant vill jag hävda handlar också om ett samspel med nyhetskonsumenterna, där man genom urvalet styr vad läsarna lär sig ska vara intressant.
Genom att vara ägare till 85 procenten av pressen och media i landet bestämmer vår borgarklass vad som ska vara problem i debatten. Att en procent villor i landet får högre fastighetsskatt till exempel, eller att de rödgröna tänker höja bensinen med 49 öre trots att Alliansen diskuterat höjningar mellan 70 till 105 öre. Urvalet bestäms också, de görs aldrig stora artikelserier om de siffror som Ehrenberg och Ljunggren tar fram. De görs aldrig artikelserier kring teman som våra fackliga tidskrifter behandlar. Men idag finns de facklig rösterna på nätet, fria för var och en att ta del av, på det viset har informationsspridningen väsentligt förbättrats genom internet. Idag kan inte heller borgarpressen dikta lika fritt som förut eftersom allt fler kan skaffa sig kontrollinformation genom bloggsfären. Men man kan fortfarande undvika att ta upp saker på agendan eller välja vad man återrapporterar till sina läsare.
Nu invänder väl den uppmärksamme läsaren att vi har ju Public service, radio och TV som rapporterar oberoende. I princip ja, men public service är naturligtvis följsamt mot samhällets rådande strukturer, fortfarande ägs makten av chefstillsättningar och ämnesval av samhällsstrukturens ideologiägare. Ett och annat strukturkritiskt program släpps naturligtvis igenom, om inte annat för att man ska kunna upprätthålla bilden av sig själv som oberoende nyhetsförmedlare. Men mitt bestående intryck är att public service sedan 90-talet varit följsamt mot den liberala agendan utan systemkritik av avgörande slag och låtit politikbevakningen förflackas till meningslösa skräniga debatter. Eftersom den ingår i den borgerliga agendan att politiken inte får vara viktig eftersom man strävar efter att ersätta politik med profession för att ytterligare säkerställa den ideologiska överbyggnadens överhöghet.
I den bevakning man tillåter sig i en borgerlig fåra av ekonomiska nyheter är dagens public service väldigt typisk, inga arbetplatsreportage, ingen väsentlig information om ekonomiska förhållanden får komma fram. Allt döljs i snömos om oviktiga tillfälliga ekonomiska förändringar, de meningslösa raderna som glimtar fram om ändrade aktiekurser i varje ekonominyhetssändning är själva sinnebilden för dagens ekonomirapportering. Den systemkriitk som Ankarloo, Ehrenberg och Ljunggren för fram får inget eko vare sig i borgarmedia eller public service.
Vad vi bjuds är ett och annat bra reportage från radions P1, men det är faktiskt en ganska mager kost…
Här nedan några länkar till intressanta fackliga tidskrifter:
Reseberättelse från Colombia.
http://www.kollega.se/index.cfm?c=11918
Seppo Laine (V) 