Framtidsfråga

Är det rimligt att lönsamma tillverkningsenheter läggs ned på en plats och får återuppstå med subventioner på ett annat ställe? Det finns flera svar på den frågan, såklart. I multinationella koncerner letar man alltid efter samordningsvinster och skalfördelar. Då spelar vare sig tradition eller samhällsansvar någon roll. Det kan argumenteras kring om det även är det mest lämpliga långsiktigt och om några kronor till i avkastning motiverar rationaliseringarna. Det varje demokrat borde känna i sammanhanget är att de anställda borde ha ett ord med i laget. Idag har de anställda i bästa fall en insynspost i företagets ledning. Att man är de som varje dag arbetar ihop förtjänsterna väger lätt i sammanhanget.
I Uppsala hade vi nyligen konferens 2 med temat Ekonomisk demokrati och Ekologisk ekonomi, planetens alarmklockor ringer för fullt om övertippningseffekter, men de har svårt att nå dagsagendan. Denna gång blev det mest fokus på miljön och vår överproduktion av pryttlar som egentligen gör väldigt få särskilt lyckliga. I det sammanhanget kan också fråga sig hur viktig en karamellfabrik är? Men vår första konferens hade några föredrag om hur den ekonomiska makten kan delas. Kooperation är en modell som har sina förespråkare och minst två väldigt lyckade företagsexempel.
Frågan är bara hur de anställda ska erövra kontrollen över det kapital som de har arbetat ihop. Jag tror att jag tidigare skrev ett blogginlägg om nödvändigheten av en hembudsrätt för anställda för produktionsanläggningar som kapitalet tänker överge. Men när det gäller Läkerolfabriken så sitter värdet inte egentligen i själva anläggningen utan i varumärkena som tillverkas där. Då blir det svårare att motivera ett övertagande av produktionsresurserna, vilka i och för sig kan användas för att koka andra karameller, det torde vara de anställda som kan ha kunskapen i vad mån utrustningen kan användas till nya produkter. Andra anläggningar som till exempel bilfabriker har produktionsresurser som kan ställas om till en vidare flora av produkter,
En hembudsrätt för anställda skulle fordra möjligheten att bestämma över hur pensionskapitalet man samlat ihop ska investeras. Det skulle ge en möjlighet till övertagande av kapital som lämnas av ägarna.
Fast nu gäller kampen en strid mot beslutet att flytta fabriken, det kan vara intressant att se om vi kan uppbåda tillräckligt med stöd i Gävle för att motivera ett annat beslut från företagsledningen. Uppslutningen hittills verkar lite halvhjärtad. Man borde inte ge upp innan man blivit överkörd…

https://www.facebook.com/pages/L%C3%A4kerolarbetarnas-V%C3%A4nner/401097929917732

Read Full Post »

Vem kapitaliserar nästa steg?

Tekniken för nästa steg i produktionsförhållandenas utveckling finns här redan. Man kan ana att det inte dröjer länge förräns produktionen igen blir decentraliserad. Ur logistik synvinkel har det alltid varit en nackdel att frakta färdiga produkter, de tar plats, tid och utrymme att frakta vida kring. Från rent transporttekniskt synsätt är 3D skrivaren den ultimata transportören, bara instruktionen färdas och varan tillverkas där den beställs. När bilarna började tillverkas, färdades ofta bara motor och drivlinor medan en lokal fabrikör satte ihop produkten ibland med egen kaross, oftast med en som byggdes enligt ritning. Fords linjeproduktion blev därefter modellen vi följt fram till våra dagar. Nästa steg kommer fortfarande att innehålla ett moment av linjeproduktion av detaljer, men jag tror att vi kommer att återfå den lokala sammansättningen. Men det kräver att vi når fram till en verklig robotisering av varuproduktionen. En bit in på 90-talet var robotiseringen på stark frammarsch i Europa, men den gjorde uppehåll och halt ett tag. För tillgången på billigt mänskligt arbete var för stort. Kommunistdiktaturen Kina erbjöd kapitalet en drog den inte kunde motstå, arbetare till lägsta pris. USA dumpade stora delar av sin tillverkningsindustri där och det gjorde många andra. Det har aldrig varit ett problem för kapitalet att det inte existerar demokrati någonstans där det finns billig arbetskraft. Inte heller är det problem med en handelspartner som inte följer demokratiska spelregler. Reinfeldt illustrerade detta så väl med vapenförsäljningen till Saudiarabien. Borgarnas ointresse för vår egen varuproduktionär synkront med nonchalansen inför SAAB.s nedläggning.
Men samhällsutvecklingen fortskrider och de förut så billiga slavarnas arbete tenderar att stiga i pris och återigen sätter robotiseringen fart. Många av elektroniksmedjorna i Asien robotiserar man allt hårdare och vår egen processindustri, som har tyngre ankare till sin geografiska belägenhet, har hela tiden ökat produktiviteten med allt färre händer i produktionen. Jag tror att vi inte har sett början av det som ligger i faggorna, med allt mer utvecklad mikro/nanoteknik med möjligheten att göra färdiga material via kemiska komponenter. Jag tror att det kommer att bli allt billigare att göra riktigt stora serier, men allt dyrare att lagra och forsla stora färdiga produkter. Nästa steg borde bli din lokala affär som kan sätta ihop vad du vill, när du vill med dina specifika detaljer av den produkt du vill köpa.
Då kommer jag tillbaka till rubriken vem kommer att ha musklerna för den stora finansieringen av automatisering detta innebär. Troligtvis flera aktörer, det rullar runt ett stort sysslolöst finanskapital idag redan som försöker kapa åt sig de offentliga verksamheterna i alla länder. Men klarar Kina sina samhälleliga och miljömässiga utmaningar så har de byggt enorma finansiella tillgångar också genom utförsäljningen av sin arbetskraft historiskt.
I framtidens affär sätter robotar ihop din vara i samma ögonblick du beställer den och allt har en liten inprägling ”Made in China”…

Read Full Post »