Ägandet och risken

Ofta när man pratar kapital och arbetare så möts om man av påstående, men det är ju kapitalägaren som tar risken, ska hen inte ha en belöning för det? Arbetaren påstås inte riskera något. När man säger så, så är man lite blind för det ojämlika förhållandet mellan lönearbetare och kapitalägare. Kapitalägarna är oftast inte beroende av arbetet som kapitalet utför för hen för sin dagliga överlevnad medan den lönearbetande allt som oftast är det. Naturligtvis finns det en spännvidd i det också, från den anonyme miljardären som äger mängder med fabriker till verksamhetsägaren som arbetar sida vid sida med sin anställde lönearbetare.
I våra nordiska välfärdssamhällen har vi sagt att det är okej med att kapitalägare samlar in profit under förutsättning att lönarbetarna får betalt enligt de kollektivavtal de kan upprätta. Fackliga organisationer och kollektivavtal är ett sätt för de lönearbetande att jämna ut det i grunden ojämlika förhållandet mellan ägare och arbetare.
Trots att förhållandet är ojämlikt så finns det ett gemensamt intresse för både kapitalägare och lönearbetare också, i och med att de arbetande gärna vill ha arbete att gå till imorgon med. Däremot är det lättare för kapitalägare att lösgöra sig detta gemensamma intresse om kapitalet är flyttbart och om världen lockar med arbetare till lägre priser någon annanstans…
Svaret på den problematiken i svensk fackföreningsrörelse har varit att man dels bejakar en dynamisk utveckling av kapitalets arbetsplatser så att olönsamma verksamheter slås ut och de verksamheter som kan bära en löneutveckling blir kvar. Därmed har också lågproduktiva arbeten i allmänhet flyttat ur från Sverige och fabriker har automatiserats i hög grad.
Men i modellen ingår också att den arbetskraft som inte ingår i kapitalägarnas behov för dagen, får ersättning från det gemensamma och ges möjligheter att utbilda sig till andra branscher. Detta är viktigt att komma ihåg eftersom varje borgerlig regering gör sitt bästa för att smita från detta gemensamma åtagande.
Beträffande risken då, ja en entreprenör kan satsa fel och förlora sitt kapital, men det hör till kapitalismens dynamiska sätt att fungera. Även här menar jag är det vår gemensamma sektor som ska leverera stödet till den enskilde så att man kan komma igen efter en konkurs. Samhällen behöver en mängd entreprenörer som är villiga att pröva nya idéer, vi har sett att det är en framgångsfaktor för samhällen. Men resultaten för samhället i stort uteblir om man inte också parallellt arbetar med reproduktionssfärens möjligheter att återbilda, utbilda och producera ny arbetskraft.
I vår utvecklade kapitalism är risktagande för de verksamheter som är uppbyggda spridd. Fördelarna med riskspridning upptäcktes tidigt av kapitalägarna, man bildade gemensamma försäkringsbolag så att en plötslig storm inte knäckte ett rederi helt. Man fann på aktiebolaget som sprider risken mellan de som satsat pengarna för en viss verksamhet. Man fann på börsen där man kunde handla med riskerna och hitta nya ägare till gamla papper och introducera nya bolag till villiga risktagare.
Men vem hade då pengar att riskera som inte behövdes för daglig överlevnad? Naturligtvis de som redan hade massor med pengar, nya finansfamiljer uppstår och gamla adelssläkter som hänger med i utvecklingen förblir rika. Där ser man grunden till den ackumulerade rikedomen hos de få i världen. Med tiden har väldiga privata förmögenheter samlats hos dem som inte förlorat på vägen.
Naturligtvis finns det antal rika personer som också gjort dåliga affärer och förlorat ansenliga mängder kapital, men ofta finns personerna i en omgivning där inte nöden står för dörren och man har ett kontaktnät som kan ge nya möjligheter.
Men det är också viktigt att det finns tillgång till ett gemensamt riskkapital i ett samhälle så att den som bara har sin idé men inget kapital kan få möjligheter. I Sverige har vi ett antal fonder som arbetar mot de behoven.
Det här blir långt så det får bli ett eget blogginlägg om riskkapitalister.