En kul sak till från Marx

Jag har förstått att arbetsvärdeläran inte är vidare poppis i akademin, men jag gillar den högt och rent. Marx menar att i grunden har en vara sitt värde från det nedlagda arbetet i den. Och kapitalägarna ansamlar sina förmögenheter genom att arbetarna inte får hela ersättningen för sitt arbete utan kapitalägaren behåller en del för egen konsumtion och nya förvärv i den gyllene framtiden. Han skriver också att kapitalets förslitning kan ses som att den i kapitalet nedlagda arbetet då överförs till varan. på fabriken var det ju lätt att se detta, de stora pressarna, truckarna, svarvarna, alla maskinerna skulle ju vara metallskrot som sakta rostar till förgängelsen om inte det fanns, maskinoperatörer, pressare, truckförare, förstemän, arbetsledare, ingenjörer, ekonomer, planerare med flera. Och fanns det inte verkstadsfolk som skruvade ihop det som går sönder och underhöll maskinparken skulle inte heller mycket bli producerat. Allt kräver människans arbete för att bli till.
Kritiken mot arbetsvärdeläran består främst i att man säger att det är omöjligt att beräkna värdet på arbete i alla led. En fabrik består av fruktansvärd massa olika delmängder av maskiner och varor vars nedlagda arbete inte, säger man, låter sig beräknas. Jag menar att det var en svårighet som numera borde kunna övervinnas med hjälp av vår moderna datakraft. Men jag vill också hävda att det egentligen inte är intressant att sätta kronor på det nedlagda arbetet, så länge man kan medge att det är den faktor som är värdet i våra varor. Däri menar jag finns en ideologisk grundsyn värd att ta vara på.
Erkänner man att det nedlagda arbetet är varans egentliga värde så öppnar det också för en diskussion om hur det nedlagda arbetet ska fördelas. Då är det också lättare att se att det borde finnas en samhällelig nytta kopplat till det arbete som utförs.
Man måste skilja mellan varans pris och värdet av det nedlagda arbetet. Bägge är faktorer som olika värden beroende på slumpmässiga, regionala, samhälleliga skillnader. Mänskligt arbete kan erbjudas till lågpris av många olika diktaturer har vi nu sett, kommunistkina har länge sålt sina arbetare till lägstbjudande och skaffat sig en enorm tillverkningsindustrin när kapitalet skyndade till från hela världen. Svetthålor och barnslavar i Asien hade svårt att konkurrera.
Eftersom nedlagt mänskligt arbete förr eller senare alltid uppfattas som för dyr eller samhälleliga förändringar tvingar upp priset för arbetskraften så har kapitalismen under hela sin existens följt en annan dynamisk väg samtidigt. Man har utvecklat sin tillverkning för att minska det mänskliga arbetet så långt som möjligt, maskiner strejkar inte och ska inte ha pauser och blir inte sjuk. Idag kommer vi att se stora omvälvningar på arbetsmarknaderna när allt mer automatiseras, trots den billiga arbetskraften i Asien och Kina så blir allt fler fabriker hel eller halvautomatiserade även där.
Det medför att nedlagda arbetet i varna minskar, istället för att människor lägger arbetstid, lägger färre människor arbetstid på att serva en robot vars nedlagda arbetstid sakta genom åren förs över till den produktion den medverkar till att framställa.
Den nedlagda arbetstiden i inventarier motsvaras grovt av kravet på att kunna göra avskrivningar i fabrikernas budgetar, för att samla kapital för att ersätta den maskinpark som slits ned.
Det är lätt att se att vi ständigt byter nedlagt arbetstid med varandra genom ett utbyte av pengar eftersom ett ”in natura” system för ersättningen tillhör forna tiders samhällssystem, där mat och husrum var den största delen av ersättningen.
Sedan är det en annan femma att varans pris på marknaden där den bjuds ut kan variera efter egenskaper jag tog upp i min förra artikel. Jag menar att det inte finns någon luft egentligen i värderingen av produkter mer än initialt då alla tillverkare av samma artikel tävlar med ungefär samma nedlagda tid som är varans värde. Tillfälligtvis kan en tillverkare vinna terräng genom att producera något med en smartare teknik som minskar den nedlagda tiden i varan och han kan därför ta ut en ”övervinst” eller vinna marknadsandelar genom aggressiv prissättning. Men med tiden jämnas skillnaderna ut som vi till exempel ser i bilbranschen, där man delar på samma grunddelar från samma fabriker för många tillverkare.
Nog om detta, nästa blir nog om monopoliseringsträvanden inom den moderna industrin.