Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2016

Jag har förstått att arbetsvärdeläran inte är vidare poppis i akademin, men jag gillar den högt och rent. Marx menar att i grunden har en vara sitt värde från det nedlagda arbetet i den. Och kapitalägarna ansamlar sina förmögenheter genom att arbetarna inte får hela ersättningen för sitt arbete utan kapitalägaren behåller en del för egen konsumtion och nya förvärv i den gyllene framtiden. Han skriver också att kapitalets förslitning kan ses som att den i kapitalet nedlagda arbetet då överförs till varan. på fabriken var det ju lätt att se detta, de stora pressarna, truckarna, svarvarna, alla maskinerna skulle ju vara metallskrot som sakta rostar till förgängelsen om inte det fanns, maskinoperatörer, pressare, truckförare, förstemän, arbetsledare, ingenjörer, ekonomer, planerare med flera. Och fanns det inte verkstadsfolk som skruvade ihop det som går sönder och underhöll maskinparken skulle inte heller mycket bli producerat. Allt kräver människans arbete för att bli till.
Kritiken mot arbetsvärdeläran består främst i att man säger att det är omöjligt att beräkna värdet på arbete i alla led. En fabrik består av fruktansvärd massa olika delmängder av maskiner och varor vars nedlagda arbete inte, säger man, låter sig beräknas. Jag menar att det var en svårighet som numera borde kunna övervinnas med hjälp av vår moderna datakraft. Men jag vill också hävda att det egentligen inte är intressant att sätta kronor på det nedlagda arbetet, så länge man kan medge att det är den faktor som är värdet i våra varor. Däri menar jag finns en ideologisk grundsyn värd att ta vara på.
Erkänner man att det nedlagda arbetet är varans egentliga värde så öppnar det också för en diskussion om hur det nedlagda arbetet ska fördelas. Då är det också lättare att se att det borde finnas en samhällelig nytta kopplat till det arbete som utförs.
Man måste skilja mellan varans pris och värdet av det nedlagda arbetet. Bägge är faktorer som olika värden beroende på slumpmässiga, regionala, samhälleliga skillnader. Mänskligt arbete kan erbjudas till lågpris av många olika diktaturer har vi nu sett, kommunistkina har länge sålt sina arbetare till lägstbjudande och skaffat sig en enorm tillverkningsindustrin när kapitalet skyndade till från hela världen. Svetthålor och barnslavar i Asien hade svårt att konkurrera.
Eftersom nedlagt mänskligt arbete förr eller senare alltid uppfattas som för dyr eller samhälleliga förändringar tvingar upp priset för arbetskraften så har kapitalismen under hela sin existens följt en annan dynamisk väg samtidigt. Man har utvecklat sin tillverkning för att minska det mänskliga arbetet så långt som möjligt, maskiner strejkar inte och ska inte ha pauser och blir inte sjuk. Idag kommer vi att se stora omvälvningar på arbetsmarknaderna när allt mer automatiseras, trots den billiga arbetskraften i Asien och Kina så blir allt fler fabriker hel eller halvautomatiserade även där.
Det medför att nedlagda arbetet i varna minskar, istället för att människor lägger arbetstid, lägger färre människor arbetstid på att serva en robot vars nedlagda arbetstid sakta genom åren förs över till den produktion den medverkar till att framställa.
Den nedlagda arbetstiden i inventarier motsvaras grovt av kravet på att kunna göra avskrivningar i fabrikernas budgetar, för att samla kapital för att ersätta den maskinpark som slits ned.
Det är lätt att se att vi ständigt byter nedlagt arbetstid med varandra genom ett utbyte av pengar eftersom ett ”in natura” system för ersättningen tillhör forna tiders samhällssystem, där mat och husrum var den största delen av ersättningen.
Sedan är det en annan femma att varans pris på marknaden där den bjuds ut kan variera efter egenskaper jag tog upp i min förra artikel. Jag menar att det inte finns någon luft egentligen i värderingen av produkter mer än initialt då alla tillverkare av samma artikel tävlar med ungefär samma nedlagda tid som är varans värde. Tillfälligtvis kan en tillverkare vinna terräng genom att producera något med en smartare teknik som minskar den nedlagda tiden i varan och han kan därför ta ut en ”övervinst” eller vinna marknadsandelar genom aggressiv prissättning. Men med tiden jämnas skillnaderna ut som vi till exempel ser i bilbranschen, där man delar på samma grunddelar från samma fabriker för många tillverkare.
Nog om detta, nästa blir nog om monopoliseringsträvanden inom den moderna industrin.
varor-2016-02-22-18-01.jpg

Annonser

Read Full Post »

Mycket av det Marx skrev var ganska komplicerat att ta till sig. Men det finns ett antal genialiskt enkla teser eller resonemang som jag kunde ta till mig omgående från min verklighet i fabriksarbetet. En av de första var Marx identifiering av vad en vara är. Han säger att inget är att betrakta som vara förräns det har både bruksvärde och bytesvärde. Det har har föranlett mig till att utveckla ett resonemang kring just varor, vilket följer.
Bruksvärdet uppstår när en artikel har egenskaper som gör det möjligt att använda saken till något en människa finner nytta av, i och med bruksvärdet finns så uppstår det ett bytesvärde som ökar med det nedlagda arbetet i den och artikelns attraktionskraft. Attraktionskraften beror på sakens sällsynthet oftast men kan också förenas med ”magi”. En sak kan värderas av någon för egenskaper som denne tillskriver denna sak, egenskaper som inte finns fysisk tillgängliga utan uppstår i mötet mellan någons föreställningar om världen och saken. Amuletter är typiska saker som av någon orsak tillskrivs lyckobringande egenskaper av någon, i det uppstår ett bruksvärde, har man amuletten så för den lycka med sig till sin ägare, därav uppstår ett bytesvärde som är kulturellt betingat men som också hör ihop med föremålets sällsynthet och det nedlagda arbetet för att åstadkomma amuletten. Om vilken sten som helst duger som amulett så finner man snabbt att bytesvärdet förblir ringa, när varje person utan större ansträngning kan åstadkomma en sådan.
Redan innan människan använde sig av pengar för att byta varor med varandra, har antropologerna funnit att människan funnit det funktionellt att byta varor med varandra, i somliga tidiga samhällen har sällsynta föremål tjänat som en slags pengar med ett överenskommet värde, snäckskal, sällsynta naturprodukter av andra slag. I många kulturer har man bytt med sitt överskott av varor mellan olika samhällen, klaner och eller familjer.
När man så har saker med både bruksvärden och bytesvärden övergår dessa till att bli en vara och varor är möjliga handelsobjekt.
Att bytesvärdet någorlunda hänger ihop med nedlagt arbete blir då naturligt, i varje byteshandel uppskattar man den egna arbetsinsatsen för att åstadkomma samma sak som man vill byta till sig. Men som sagt, detta bytesvärde för det bruksvärde man ser kan komma att förändras av ”magin” eller attraktionskraften i saken.  Oftast är attraktionskraften kopplat till just sällsynthet, att vissa varor är oerhört dyra och endast kan köpas av väldigt rika personer är ett sätt att bevara en varas sällsynthet. Gucci väskor hade snabbt tappat sitt höga bytesvärde om var och varannan kvinna gick omkring med en.
Idag har vi som konsumenter svårt att genomskåda vilka nedlagda arbetstimmar det finns i olika produkter vi hittar i affärerna. Somliga saker kan vi ha en diffus uppfattning om, om skor kostade 10 000 kronor paret så skulle nog majoriteten av oss försöka sig på att tillverka skodon av något slag för egen hand. Men när vi tittar på på elektronik av olika slag så är den enes gissning lika god som någon annans, i sådana fall är vi hänvisade till att se efter hur utbudet av liknande produkter prissätts. Därav följer att den som för ut en produkt med unika egenskaper har lättare ta ett pris/bytesvärde som kan ha lösgjort sig från bruksvärdet just för att de unika egenskaperna innebär en attraktion som konsumenten är villig att betala för.
Unika egenskaperna hos en vara kan vara ren magi, det vill säga egenskaper som tillskrivs av konsumenten, eller ett bruksvärde som inte någon annan produkt tillför lika enkelt, billigt, tillförlitligt eller överhuvudtaget. Sällsynthet kan vara en unik egenskap, vilket gör de två faktorerna lite besvärliga att skilja åt, ofta dyker de upp i en kombination, den sällsynta naturresursen guld kan formas till en unik vara i bara ett exemplar av känd smed till exempel.
Industrisamhället kännetecknas däremot av en fullkomlig explosion av varor som bjuds ut i en verklig eller en monopoliserad marknad. Via reklamen försöker man öka magin eller attraktionskraften i i även massproducerade varor för att öka bytesvärdet så långt som möjligt. Ofta använder man förmågan att tillverka stora mängder produkter genom att göra små serier dyra produkter och förenklade varianter av samma produkter i stora serier för masskonsumtion.
I denna omgivning är varumärken bärare av ett förhöjt bytesvärden och enorma resurser plöjs ned för att bygga upp och bevara varumärken, men ett varumärke kan också kännetecknas av att vara en storproducent av vissa artiklar även i ett lågprissegment. Alla varumärken byggs inte av samma orsaker.

Read Full Post »