Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2017

I år fyller Vänsterpartiet 100 år. Precis som Jonas Sjöstedt så kan man ta det lugnt med firandet men ägna lite tid åt att reflektera över vad som hänt och vad som åstadkommits. Ända sedan jag var med på medlemsmöten i Helsingborg på slutet av 70-talet, har tiden i komintern återgetts som ett misstag eller kritiskt av majoriteten i vart fall. Det var mina partikamrater i Helsingborg som berättade om censur och förtryck i Sovjetunionen. Men det fanns också de som såg förtrycket som en reaktion på omvärldens aggression mot den ”första arbetarstaten” och fortfarande hyste en positiv syn på Sovjetunionen som en motpol till USA-imperialismen. Den minoriteten tröttnade senare och vandrade ut och blev APK 1979, som jag minns var det lite med blandade känslor man såg det. Det kunde upplevas som en försvagning av vänstern totalt, men också som en oerhörd lättnad att slippa tjata om den reellt existerande socialismen återkommande och ägna sig åt inrikesfrågorna på mötena. Det fanns mer än tillräckligt att ta tag i på hemmaplan.
Men på den tiden krävdes alltid ett ställningstagande till östblocket om man var vänsterpartist. Vilken redan då var tröttsamt, eftersom jag dels inte kände särskilt för östblocket och vi inget kunde göra åt vad de gjorde. Intressantare var vad vi kunde göra med Sverige, med facklig organisering, med de samhällsfrågor som var på tapeten där vi bor och verkar.
När jag kom in i vänstern i mitten av sjuttiotalet fanns det en idé om att demokratisk centralism skulle vara en högre form av demokrati än den borgerliga parlamentarismen. Demokratisk centralism betyder att en fråga som diskuterats genomgående i ett parti och sedan blir ett majoritetsbeslut gäller för alla och anses färdigdiskuterat. Det fanns en förhoppning om att den betydde levande demokrati i partiväsendet som skulle leda till reformer i östblocksländerna. Man tog DDR:s framgångar till intäkt, Jugoslaviens arbetarstyrda företag som intäkt för att det kunde finnas ett levande momentum i östblockets partiväsende. Många och även jag såg Gorbatjovs demokratireformer som tecken för att den reellt existerande socialismen skulle kunna revitaliseras på sitt innehåll. Men de informella odemokratiska maktstrukturerna var för starka, det fanns inget äkta liv i partiapparaten och inget stöd hos folket för de valda representanterna. Bara en toppstyrd apparat färdig att övertas av en matkelit tillräcklig smart och sugen på att erövra den. Inga övervakande organ som kunde hejda ett sådant övertagande fanns.
Man ser samma mekanismer igång i förmodade demokratier. Erdogan kan luta sig mot en säker majoritet i sitt parlament för att göra sig av med politiska motståndare, kritiska tidningar, oberoende rättsväsende, allt kan köras till soptippen även i den borgerliga demokratiska parlamentarismen.
Det är alltså inte enkelt med demokratiska processer. Även om var och en har sin egen röst och får använda den och besluten fattas av majoriteter finns det inget skydd mot ledare som strävar främst efter egen vinning och total makt. För att undvika att de personerna blir ledande figurer måste varje medlem i en demokratisk organisation vara på sin vakt och känna igen varningssignalerna. När det redan hänt är det försent, Rosa Luxembourg kunde inget ändra fast hon såg och berättade vad hon såg. I modern tid ser vi vad som har hänt i de afrikanska länderna, revolutionära organisationer som omvandlat sig till parlamentariska partier. Kontrollen över ANC kunde tas av Jacob Zuma, som dock inte kunnat ta kontrollen helt utan nu måste lämna över ledarskapet, men vars karriär kännetecknas av korruption och enkel demagogi.
Vi borde kunna det där nu med ledare som pekar ut enkla lösningar och ger oss enkla syndabockar, men även i modern tid hittar Le Pen, Åkesson och Trump sina väljare. Så det är lätt att undra, när och om mänskligheten blir moget för demokrati? Då kan man glädjas åt att nyrasisterna inte har majoriteten av folken bakom sig utan ligger kring 20-30 procent vanligtvis. Inte ens Trump hade en majoritet av rösterna utan blev vald på grund det förlegade elektorssystemet i USA.
Under alla mina år i Vänsterpartiet har jag återkommande studerat frågan kring demokrati, demokratiska processer, vilket leder till också ett intresse för gruppdynamik, mellanmänskliga relationer, sociologiska processer i stort och smått, på arbetsgolvet som i hela samhället.
Min politiska åskådning, som jag en gång uttryckte till en skolkamrat, var att man borde ta det bästa från USA och Sovjet kombinerat. Friheten för individen och det sociala skyddsnätet tillsammans. Senare insåg jag ju att det egentligen var en lite bättre version av det svenska välfärdssamhället som var mitt ideal.
Min speciella käpphäst är att vänstern har haft för bråttom, de produktionsförhållanden som gör det möjligt att övergå till socialismen har helt enkelt inte varit närvarande, Marx skriver ju att en samhällsform inte övergår till nästa förräns produktionsförhållanden förändrats, feodalismen blev inte kapitalismen innan det fanns merkantilism, ångkraft, elektricitet, parlamentarism och så vidare. Därför är det spännande att se att vi nu lever mitt i ett nytt språng som kan betyda övergången till en ny samhällsform, om det är socialism vet vi inte förräns mycket senare.
Jag ser att vår global förmåga att kommunicera direkt med varandra, möjligheten till 3D utskrifter av snart sagt allt, möjligheten till automatisk produktion av allt vi behöver och så vidare betyder att ett äkta generationsskifte för produktionsförhållanden är på gång. Tekniker som dock fortfarande är inlåsta hos de rika i världen, men sakta skaffar sig gemensamma finansieringsformer allt mer makt…
Så skål för vänstern! Nästa 100 år blir spännande om vi inte lyckats släcka ut allt liv på jorden innan.
vloggan-2017-09-22-14-20.jpg

Annonser

Read Full Post »