På Facebook får jag ofta inbjudan till grupper som handlar om att ogilla kapitalismen. Men jag avböjer inviterna och tänkte använda detta inlägg till att förklara varför. Jag tror nämligen att Marx har en poäng i att samhällsförhållanden förändras efter sina produktionsförhållanden, det finns inget förändrat samhälle förräns grundläggande produktionsförhållanden förändrats. De forna öststaterna är ett tydligt exempel, dess produktionsförhållanden blev en blek kopia av kapitalismen, strykeförhållanden mellan klasser var en avgjord spegelbild av produktionen i väst. Bara i Jugoslavien fanns tydliga experiment med att rubba ledningstrukturer med arbetarinflytande över hela produktionsprocessen. För att inte sväva ut i en jämförande beskrivning av av produktionsförhållanden stannar jag här.
Man ska inte heller glömma att det inte är så väldigt länge sedan vi lämnade feodalismen bakom oss och att kapitalismen växte fram från 1600-talet och framåt. Trots det lever människor i feodala förhållanden än idag, uppbundna och närmast livegna arbetande för jordägare eller kapitalägare.
Under kapitalismens oerhörda dynamik växte det fram industriarbetare som där de kunnat organisera sig fritt, förmått ta kamp mot exploateringen av deras arbetskraft. För kampen att kunna organisera sig har man fått stöd av framsynta liberala krafter med. På den organisationsförmågan har det vuxit fram välfärdssamhälllen i Norden framför allt, men också på den europeiska kontinenten.
Därför är kapitalismen det bästa sättet att organisera produktionsförhållanden idag. Men dessa produktionsförhållanden har uppenbara brister vilket är upphovet till socialismens strömningar, som vill utveckla ett nytt bättre produktionsförhållande. Men man vill så gärna förbise att detta inte är möjligt förräns de tekniska betingelserna föreligger. Min övertygelse är att vår kommunikationsförmåga idag utgör ett sådant tekniskt språng som kommer att göra det möjligt att tala om ett äkta paradigmskifte, en övergång till nya produktionsförhållanden. Eftersom vi lever mitt i denna övergång är det inte enkelt att veta vad nästa stadie ska kallas, min favorit -ism, är faktiskt “globalism” som beteckning på detta nya stadie. Teknikskiftet innebär exempelvis att en montör i Mjölhult kan veta exakt vad en montör i New Delhi tjänar på att tillverka en pryttel…
Det kommer att bli möjligt att bilda en äkta fackföreningsinternational som bevakar arbetarnas rättigheter världen över och det är naturligtvis en maktförskjutning som dagens elit kommer att bekämpa med näbbar och klor. Fast nu som förr kommer det att finnas avfällingar som istället bejakar utvecklingen, stöttar Fair trade och så vidare. Men framgången kommer återigen att vila i händerna på den stora massan konsumenter och arbetande.
En liten not om Kina, för när jag skriver det här, är det nog en och annan som tänker, “Men Kina då?”, och Kina är väl bara en verklig sinnebild av kapitalistisk utsugningsapparatur, arbetarna underst i högen som arbetar ihop förtjänster åt medel och överklass i vanlig ordning, att eliten kallas sig kommunister är bara ett annat sätt att positionera makten. en elit som fullt medvetet sålt arbetarna som billig arbetskraft för at skaffa sig realpolitiskt inflytande i världen och det har man lyckats väl med. USA:s kapitalister har sedan länge glömt sina egna kapitalisters grundande av ILO och glatt flyttat sin tillverkning dit arbetarna går för billigaste pengen…
Seppo Laine (V) 