Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2013

Teknikens framsteg känns ibland svindlande. Läste nyss om att datorns processor kan göras ännu mindre och nå 150 Gigahertz i hastighet, vi talar idag om 2,5 till 3 Gigahertz. Inom många områden som robotteknik, solenergi, är utvecklingen hisnande idag och vi får fantasiväckande bilder från rymden. Man kan få för sig att ingenting kan vara omöjligt för vårt släkte, homo sapiens, att uppnå.

Men så råkar blicken falla på de ekonomiska system som driver runt världen idag. Plötsligt så får jag känslan av att medverka i en skämtteckning. Kapitalismen tog ordentligt fart på 1800-talet, dynamiska framsteg har stått som spön i backen och gör det fortfarande. Men vem är det som blir rik av all denna febrila mänskliga verksamhet? På ett märkligt sätt har allt mer ansamlats hos allt färre.

I Sverige tog fackföreningsrörelsen och socialdemokratin höjd på makten över kapitalet under löntagarfondsdebatten och misslyckades stort med att både förankra och få förtroende för en ganska beskedlig omfördelning av övervinster. Istället gjorde Svenskt näringsliv och den politiska högern ett rejält avstamp för en nyliberal ordning. En kampanj som tydligen fick fäste i socialdemokratin med.

Idag ser vi det som en väldig svårighet att föra samtal om ekonomisk demokrati och likaså försiktigheten i att hantera frågan om vinsterna i välfärdssektorn. Jag fick lära mig att skattepengar ska vara medel för att uppnå verksamhet medan pengar i företagande är ett medel för att vinna vinstpengar. Två helt olika förutsättningar för verksamheter för de organisationer man arbetar med. Devisen om skattemedel för verksamhet och medel för vinst finns fortfarande i läroböcker om politiskt arbete.

Men om vi någonsin ska kunna hantera de stora utmaningar vi står inför, utan kaos och krig, så måste en djupgående diskussion påbörjas om hur vi delar och byter arbeten med varandra. I den ingår frågan om hur man bedriver den offentliga sektorns arbete. Ska den delas upp i små vinstdrivande ekonomiska enheter som, i nära eller lite mera fjärran framtid, köps upp av större organisationer? Eller ska vi ska hantera offentlig verksamhet i effektiva monopol från början. Den far med osanning som inte medger att fria marknaden även den jagar monopolställningar med bekväma marknadsandelar och skalfördelar, samt lägsta möjliga overheadkostnader. Varför ska man då med nödvändighet avhända stora naturliga samhälleliga monopol dessa fördelar?

Om vi gemensamt behåller driften av den offentliga sektorn i det allmännas hägn så uppstår naturligtvis frågan, vad ska den gamla trötta 1800-tals kapitalismen göra med alla sina pengar? Innan de fick köpa upp skolor, sjukhus, allmännytta med mera, så kunde den utöver varuproduktionen roa sig med med investeringar i media och sedan IT. Men nu står mediabranschen inför ytterligare vågor av effektivisering och sammanslagningar, det finns inga nya fåror att plöja och man äger redan majoriteten av all privatägd media. Mediesektorn är säkert förankrad i en borgerlig hegemoni som rapporterar vad grindvakterna anser är lämpligt. IT då, ja, här har vi fortfarande en utvecklingspotential för nya projekt, men samtliga har den osäkerhet som riktig kapitalistisk dynamik skapar. Gammelkapitalisten sover tryggare på sin kudde om hen vet att pengarna är placerade i klassiska behov som finns där både igår och imorgon.

Idag finns det erfarenheter av vad genomförd ekonomisk demokrati kan innebära. Vi har kooperativa företag som drivs med aktivt deltagande av alla anställda som röstar om företagets viktigaste beslut. Jag tror att arbetarrörelsen åter kan föra upp frågorna om ägande, makt och deltagande i ekonomiska beslut på dagordningen om frågorna får starta från golven. Den absolut viktigaste principen för demokrati, är att de som ska delta i demokratiska beslut också får vara med om att diskutera och forma hur demokratin ska fungera. Det duger inte att man får färdiga förslag och får välja en representant via ombud.

De flesta verksamheter, vare sig det är varuproducerande fabriker eller tjänsteproducerande kontor, går runt tack vare ett lönearbetarkollektiv som tillsammans står för de värden som blir producerade. Skulle de fysiska ägarna försvinna över natten, så finns personerna som utför arbetet kvar. Dessa lönearbetarkollektiv är den kraft som kan förändra vårt sätt att byta arbeten med varandra. Men vägen dit är inte enkel, trots de uppenbara vinsterna för kollektivet att gemensamt agera för förbättrade arbetsvillkor så vet varje fackföreningsaktivist att vägen till insikt kan vara väldigt lång, fast fördelarna kan vara ganska omedelbara.

Hur man när vinsterna av aktion ligger ganska långt borta och finns i en diffus rymd man inte är van att prata om. Till exempel, det ägarinflytande för lönearbetarna som finns gömd i pensionskapitalen. För pensionskapitalet tycker jag det är ganska lätt att hitta argument för att de som arbetat ihop dem också bör ha inflytande över deras användning på ett mera direkt sätt än val var fjärde år. Under val, när det dessutom, sällan pratas om pensionskapitalet som en direkt valfråga.

Inte bara pensionskapitalen bör vara en grund för utökad ekonomisk demokrati, utan det finns anledning att tala om vinstdelning i ett brett perspektiv. Vi ser idag hur vi upprepar den struktur som tillhör klassamhället, 1800-talets institution som överlevt alla våra tekniska framgångar. När man läser om de svenska finansfamiljerna så förstår man hur de fördelar styrelseposter inom sina egna smala kretsar, du får en här så får jag en där. C H Hermansson skrev en bok om de femton familjerna som äger Sverige, sist jag läste om det, så hade de blivit färre, inte fler. De ohyggliga mängderna kapital som lönearbetarna arbetat ihop till sina ägare utan demokratiskt inflytande över deras användning, torde tillhöra de historiska dinosaurier, som vi nu gemensamt genom ny lagstiftning kunde undvika upprepa för framtiden.

Men hur och med vilka medel, ska vara en öppen diskussion. Trots allt vinner ingenting på att genomföras med stor brådska, revolutionernas effekter när det handlar om samhällen tenderar bli väldigt kortvariga och kan ibland bara handla om ersätta en borgarklass med en annan. Transparens är ledmotivet för att handskas med de framtida utmaningarna. Både när gäller klimathotet och frågan om hur vi ska fördela arbetet. Låt ingen ta miste på att vi står inför ändrade produktionsförhållanden vars skala och omständigheter är dramatiska.

Idag byggs det automatiserade fabriker i de länder där man tidigare förlitat sig på långa rader av flitiga händer längs sammansättningslinjerna, uppehållet vi sett i automatiseringen genom tillgången till billig arbetskraft är på vägs ände. För tjänsteproduktionen ser vi snart en lika dramatiska utveckling genom driven datorisering, de förväntade effekterna av ökade pensionsavgångar på arbetsmarknaden kan helt utebli genom rationalisering.

Det fordras ett verkligt samtal av hur homo sapiens ska njuta frukterna av vår oerhörda kreativitet och tekniska framgångar. Det samtalet borde omgående sättas igång av arbetarrörelsen.

Seppo Laine
vänsterdebattör

Denna debattartikel blev först införd i Folkbladet:

http://www.folkbladet.nu/348798/nanoteknik-och-1800-talet

Annonser

Read Full Post »

Morfar var med i Finlands två krig under andra världskriget. Han var med artilleriet. Det första var anfallskriget som Sovjet gjorde för att säkra sin gräns, men som upphörde och stod still när Sovjet fick Hitlers invasion på halsen. Det andra var fortsättningskriget som Finland inledde för att vinna tillbaka de förlorade områdena från Sovjet. I de senare fallet fanns det tyskvänliga strömningar som drömde om ett återupprättat Storfinland…
Genom Finlands historia och morfars aktiva tjänstgöring har jag under åren intresserat mig en hel del för militärhistoria och då särskilt 2:a världskriget. Det intresset ledde till en aktiv tid som spelare av historiska krigsbrädspel. Första spelet någonsin handlade om Rommels kampanj i Nordafrika, några av de sista om nån av engelsmännens bataljer med fransmännen under tidig medeltid…
Studierna gjorde mig allt mer övertygad om att krig var en väldigt meningslös historia som bara tar fram människans värsta sidor. Men naturligtvis ingår all krigsmaskineri i ett ekonomiskt system och kopplingen mellan ekonomin och krigsapparaten blev med tiden intressantare att studera.
Hur som helst orsaken till jag överhuvudtaget börjar tjata om ämnet är att jag har läst en intressant bok, ”Bakom Röda arméns linjer” av Mikko Porvali. Den handlar om finska fjärrpatrullens sista uppdrag Operation Hokki. Fjärrpatrullerna var sabotagestyrkor med avsikten att störa fiendens operationer på deras hemmaplan, en gerillataktik helt enkelt.
Fjärrpatrullernas krigsdåd har helt egen litteraturgenre i Finland med ett stort antal tämligen enkla spänningsromaner, vad jag förstår, mer eller mindre anknutna till verkliga händelser. Men denna bok är en historisk dokumentär, författaren har intervjuat de få kvarlevande han hittat och fått tillgång till historiska arkiv. Den torra sakprosan har han i och för sig levandegjort lite litterärt, så det är en rätt spännande bok. Krig på riktigt är misstag, fel och enstaka framgångar och däremellan trist slit med långa marscher, hjältar i äventyrsfilmer slås sällan ut av skavsår och undsättningen kommer alltid fram i sista minuten.. Boken ger en bra doft av de förvirrade uppgifter, besvärligheter, glädjeämnen, förskräckligheter som det riktiga kriget bär med sig.

Read Full Post »