Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

Jag minns när jag studerade aktiekurserna något år sedan att jag förbluffades över värderingarna som fanns. Då tittade jag på substansvärden, det vill säga värdet av tillgångar ett företag (eget kapital) jämfört med börsvärdet på aktien. Om det värdet är 1 så har företaget tillgångar som motsvarar vad börsen värderar deras aktier till, om det är lägre säger man att aktien handlas med rabatt. Naturligtvis kan ett bolag ha dolda tillgångar som inte direkt syns i räkenskaperna men som eventuellt värderas av börsen. Framför allt så är det inte på substansvärdet aktierna främst mäts, utan vad investerare tror om framtida kurser och vinster. Hur som helst så noterade jag att många välkända företag var värderade flera gånger sitt substansvärde, och tittade man på utdelningen per aktie så var det en ganska klen ränta den gav också. Trodde investerarna verkligen att alla de här företagen skulle fortsätta att stiga?
Nu dröjde bara ett tag innan det kom ett börsfall och alla har väl noterat att kurserna fallit igen?
Redan då försökte jag leta mig bakåt i historiken för aktierna och se vad som hänt, men historiken jag hade tillhanda gick bara bakåt tio år.
Men i torsdags fick jag se diagrammet som förklarade bakgrunden. Då var Johan Ehrenberg på stadsbiblioteket i Gävle och höll föredrag. Han hade med sig en bild på aktiekurserna från 1900-talet och framåt. De enda gånger börsen stuckit iväg uppåt rejält har varit de gånger man på konstgjort sätt pumpat in pengar i den genom politiska beslut. Den första gången var Allemansfonderna, folk fick avdrag på skatten för att köpa aktier genom fonder, börskurserna rasade iväg för investerarna visste att de skulle göra det. Andra gången de sticker iväg är när våra pensionspengar i AP-fonderna placeras på börsen. Mumma för investerarna igen, och kurserna faller så snart de säljer för att hämta hem sina kursvinster…
Att lita till börsen för sin framtida pension förefaller i sammanhanget oklokt, det gamla pensionssystemet grundtanke var ett löfte mellan generationerna, arbetar vi för er så kommer också ni att arbeta för oss. Det systemet sattes ifråga av en helt konstgjord anledning, nämligen att andelen äldre i befolkningen skulle bli fler. Denna högre andel utmålades som ett hot, när sanningen är att några procents högre sysselsättningsgrad (fler i arbete, färre arbetslösa) helt raderar ut denna effekt.

Read Full Post »

I förra inlägget beskrev jag grundläggande förutsättningar och nu är det dags att tittal lite närmare på lönerna. I Sverige har vi länge använt oss av en modell som kallas solidarisk lönepolitik, istället för att maximera lönekampen på varje enskilt företag så anpassar man löneförhandlingarna till en slags rikslikare. I modellen antar man att de företag som inte kan bära kostnader för kollektivavtalslöner slås ut i konkurrensen mot andra som kan. Ser man historiskt på den modellen har den varit rimligt framgångsrik kombinerad med offentliga satsningar för den arbetskraft som förlorar jobben från verksamheter som inte bär sig. Lönepressen medför också att utvecklingen mot mer automatisering påskyndas eftersom arbetsköparna naturligtvis vill springa ifrån ökade rörliga kostnader. Nackdelen med systemet är den skapar övervinster i verksamheter som går väldigt bra och som hade kunnat bära högre löner. Den samhällsdebatt som fanns om att ta hand om en del av sådana övervinster gemensamt dog i och med fonddebatten.
Jag tycker det är naturligt att verksamheter som inte bär de samhälleligt nödvändiga lönekostnaderna också läggs ner. Annars är risken stor att det utvecklas en skuttverksamhet bredvid de företagen som bär sina egna kostnader som är fyllt med dåliga löner och usla arbetsvillkor.
En sådan skuttverksamhet medverkar också till att försämra möjligheterna för bra verksamheter att växa. I en frisk kapitalism kommer alltså en mängd företag att kursa och upphöra och andra med livskraftiga verksamheter fortsätta. Men det är ju inte lätt för en småföretagare att svälja den beska bägaren om man dessutom jobbar med man älskar utan då letar man efter håvor från stat och skattebetalare som ska hjälpa fram den verksamhet som inte bär sig av egen kraft. Har man gjort en årsbudget och en affärsplan som inte bär sig och inte ger den inkomst man vill ha, då menar jag att det istället är dags att titta på sin affärsplan.
Nu är det många som är beredda inklusive jag själv att leva på en lägre lönenivå under ett uppstartsår för ett företag man själv har och det finns mängder av småföretagare som lever på beskedliga nivåer för att hålla sig kvar i branschen, jag har känt ett antal som också varit lite för beskedliga med att ta betalt för sina tjänster.
Men poängen är, har du inte en verksamhet som inte bär sig, slå ihop och starta annat, det är en grundregel för en dynamisk kapitalism. Samhället ska inte bära kostnaden för en dålig affärsplan eller usel årsbudget och samhället ska inte heller spendera skattepengar på åtgärder som snedvrider konkurrensen. Att ge bidrag för olika typer av arbetskraft är ett sätt att snedvrida konkurrens vilket då fordrar genomtänkta åtgärder. En generell skatterabatt som man har nu innebär bara att stora arbetsgivare med stort antal ungdomar i arbetskraften får extra kulor rakt i fickan i en verksamhet som har affärsplan och årsbudget som ändå går ihop och generar vinster. Ett företag inom samma bransch men med äldre arbetskraft har då en konkurrensnackdel från steg ett.
Ett sunt företagande bär sin samhälleliga lönekostnad, en anställd behöver inte bara pengar i handen för att klara sina dagsbehov utan anställningen måste också generera de medel som krävs för att hålla igång vår sociala reproduktion, skolor, sjukhus, äldrevård, pensioner. vägar, poliser, myndigheter med mera. Så ser ett modernt samhälle ut, borgarklassen i Europa håller på att föra oss tillbaka till 1800-talet med sin ensidiga syn på att minska löner.

Read Full Post »

Det finns anledning att upprepa de grundläggande förutsättningarna i vår ekonomi eftersom det finns särintressen som försöker dölja desamma.
Grunden i vårt samhälle och alla andra samhällen är hur man delar på det arbete som ska utföras för överlevnaden. Jägar- och samlarsamhället vi föddes ur, blev jordbrukarsamhälle, blev feodalt samhälle och idag rår kapitalismen över de flesta av jordens länder. Men grunden är fortfarande hur vi människor byter arbete med varandra. När vi inte brukar en egen jordlott så köper vi mat från affärer, mat som tillverkats industriellt. För att ha något att köpa för säljer vi vår arbetskraft för pengar som byts till de förnödenheter vi behöver. De lönearbetande säljer sin arbetskraft till arbetsköpare. Vem kan kan och behöver köpa arbetskraft? Ja den som har mer jord, mer maskiner, fler kunder än han själv hinner med att använda eller tjäna. Det finns inget ideellt intresse i arbetsköparens anställning av arbetskraft, det behovet uppstår bara när arbetsköparen ser att arbetskraften kan arbeta ihop sin egen lön och de kostnader som finns för att tillverka varan/tjänsten. Det är därför rabatten på yngre arbetskraft inte ger någon effekt, MacDonalds tar glatt emot rabatten men den medför ingen ökad omsättning som skulle bära kostnaden för ytterligare en anställd.
Det är omsättningen som avgör hur mycket arbetskraft som anställs. Tittar man på räkenskaperna så kan man se att det ser lite olika ut beroende på vilken bransch det rör sig om. När jag tittade på det sist kunde ett verkstadsföretag rulla runt med en omsättning på kring de 700 000 kronorna per anställd, i varje faktura är en stor del ersättning för arbete och då närmar sig omsättningen den faktiska kostnaden för en anställd. För en affär är det annorlunda, för varje inslagen vara i kassaapparaten följer det en liten del levande arbete, därför blir en större omsättning på varje anställd nödvändig, när jag sist tittade hade affärer ofta en omsättning kring 1 500 000 kronor för varje anställd.
Borgarna börjar alltid i den andra änden av konflikten arbete/kapital och ser bara på vad den anställde direkt kostar i ersättning för sin arbetskraft.
Jag håller mig kvar lite till vid mitt resonemang och gör ett exempel. Vad behöver ett företag dra in på en anställd för att det ska går runt? Vi tar en låg lön på 12000 kr, på den utgår det betalningar för pension, sjukförsäkring och andra avgifter med cirka 35% ytterligare 4200 kr, då får vi fram en månadskostnad på 16200 kr. Till kan det komma andra avtalslösningar som också kostar. Så en snabb överslagsberäkning ger en årskostnad på 18000 kr gånger 12 månader summa 216000 kr, som värdet på det arbete som ska kunna faktureras ut till kund. Oftast kan man inte utföra arbete utan maskiner eller lokaler vilket då också blir en kostnad som måste ersättas via kundernas köp.
Men all efterfrågan på ytterligare arbetskraft börjar där att suget efter produkter ökar att företagen kan kalkylera med ökad produktion eller försäljning. Därför hade Keynes en modell för att häva sig ur lågkonjunkturer genom att staten går in och försöker öka efterfrågan genom ersättningar till arbetslösa eller tillfälliga offentliga jobb som folk pengar i näven och gör dem till konsumenter igen.
Att göra som borgarna gör nu i hela Europa att skruva åt lönearbetandes ersättning för arbetet och att minska offentliga infrastruktursatsningar är raka vägen in det ekonomiska moras vi nu bevittnar. Det är väl nu inte uteslutet att det dyker upp ekonomiska hävstänger man inte kan förutse just nu, jag kan tänka mig att en förbättrad ekonomi i öst skulle kunna öka efterfrågan generellt, men inte ser det ljust ut inte.

Read Full Post »

Tankarna vandrar till familjen, Steve Jobs, en av grundarna till Apple, har gått bort endast 56 år gammal. Jag vet inte, men jag hoppas han hann med att uppleva ett barnbarn. Bortgången var inte oväntat med tanke på de svåra sjukdomar som drabbat Jobs, men väldigt tråkigt ändå.
Det går inte att bortse från att Jobs varit motorn i det som varit bra med Apple. Att sia om framtiden för Apple utan sin visionär främst i kopplet är inte lätt. Sist han försvann dröjde det bara några år tills Apple blivit ett lika illa presterande företag som vilket som helst dataföretag i mängden.
Men förhoppningsvis har nu ledningen som är kvar lärt sig att sätta fokus på det som är Apples kännemärke, nämligen kundens upplevelse av produkten. Den sammantagna helhet av hårdvara och mjukvara som gör att du trivs bakom skärmen.

En av mina arbetskamrater på fabriken var Mac-pionjär, hade en av de första Mac II i Sverige, som han köpte som privatperson. Jag blev djupt imponerad av datorn, men apparater i den prisklassen var inte överkomliga från hyllan direkt. Istället satt jag hos syrran och försökte komma överens med menysystemet i ms-dos 6.o (kanske det var) och försökte komma på hur man använder märkliga kommandon för att åstadkomma ett layoutat dokument i en tidig layoutprogramvara. På folkhögskolan i Brunnsvik fann jag lyckan, de små kompaktmacarna med 9 tums monoskärm med Pagemaker. Hipp och häpp, det tog förvisso många, många sena kvällstimmar att komma överens med Pagemaker, men man kunde se vad man gjorde och det var framför allt roligt att arbeta med denna dator. På den vägen var det, ett liknande ikon och fönstersystem lanserades av Microsoft också med Windows 3.0. Men då liksom nu var man någon hästlängd efter…
Men så försvann Jobs, och utvecklingen av Macs operativsystem svajade än hit och än dit, på jobbet hade jag tur och satt med en stensäker 8.6, hemma tragglade jag vidare med 9.0 en ganska eländig upplevelse fram till 9.2. Då kändes det att nästa dator det blir en XP-dator. Men Jobs kom tillbaka och MacOS X föddes från ruinerna av NEXT, när det blev dags för mig att byta hårdvara fanns det en vig katt, Jaguaren, alias MacOS 10.2. Tillvaron bakom Mac-skärmen var återigen så trevlig man kunde önska sig, och sedan dess har det bott någon variant av katten i min dator.

http://macworld.idg.se/2.1038/1.408554/farval-steve-jobs

Read Full Post »

Stöd till de modiga

Manifestation för Syrien i Gävle 1 oktober 2011.

Idag talade jag på Stora torget i Gävle. Det var manifestation för folkets kamp i Syrien och stöd för den kurdiska minoriteten. Vi i Sverige har vunnit vår rösträtt, föreningsfrihet och yttrandefrihet sedan långt tillbaka, men den striden har bara börjat i alldeles för många länder. Idag står Syrien i brännpunkten, fredliga demonstrationer slås ned med vapenvåld. Jag beundrar civilkuraget hos dessa människor som går ut och demonstrerar vapenlöst för demokratin, trots att vapen finns att få tag på. Enligt uppgift dräller det av vapen i samhället efter många oroligheter.
Jag lyckades nog förmedla tre saker i talet, fördömandet av våldet mot den egna befolkningen, ett stöd för förtryckta kurdiska minoriteten och ett krav på att vi slutar handla med syrisk olja. Även ett krav på att ställa regimen till svars inför ICC, Internationella brottmålsdomstolen fick jag med.

http://www.vansterpartiet.se/index.php?searchword=Syrien&ordering=&searchphrase=all&option=com_search#content

Read Full Post »