Ibland kan jag fundera över att mitt första riksdagsval någonsin var ett val där jag övervägde mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Jag hade en kompis som tyckte att Centern var ett bra val och jag tyckte att han och hans familj var sympatiska människor så jag tänkte att det var ett möjligt val.
Mitt första val var 1976 och det blev en borgerlig regering, en av de första under lång tid. Men socialdemokratin fick flera hack i kanten, under valrörelsen, Transportbasen på besök i Kanarieholmarna i det fascistiska Spanien, fonddebatt och Pomperipossa sagor. Man kan också påminna sig att det bara var fem riksdagspartier då, kd fanns men fick inte röster nog för att komma in.
Men det blev ingen röst på Centerpartiet för min del, även om man slogs mot kärnkraften på den tiden…
På min gymnasieskola grasserade en högerextrem organisation som kallade sig Demokratisk Allians, vars främsta politiska ambition verkade vara så mycket underdånighet som möjligt för den den politiska högern i USA. De var nu inte så många, men en av deras företrädare i klassen argumenterade så att jag tog för mig för pannan. Samtidigt var det flera klasskamrater som var från Ung Vänster (eller Kommunistisk Ungdom, som man hette då ) som jag tyckte argumenterade smartare och klokare om det mesta.
Så det blev Vänsterpartiet till slut fast jag tvekade lite. Men senare var jag med i mycket studier och började läsa politisk litteratur själv så mitt val förstärktes och kändes allt mer rätt med tiden.
Lite tacksam är jag mot min finska bakgrund, den medförde en väldig skepsis mot “första arbetarstaten i världen”* så jag rycktes inte med av någon större beundran för de socialistiska framgångarna, och kunde hålla en distans.
Tacksam är jag också till Vänsterpartister som rest i socialistländerna och hjälpt till med verklighetsbeskrivningar under åren. Hela mitt 80-tal var jag tvungen att förhålla mig till den reellt existerande socialismen och det tog ganska mycket tid och en del resor att skaffa sig en uppfattning för sin egen del. Under större delen av den tiden hade jag en förhoppning om att, trots allt, att partilivet i öst skulle ha förmåga till självkorrigering, Gorbatjovs framträdande gav den idén bränsle, men allt bara brakade ihop, partitopparna berikade sig efter förmåga och socialismen blåste iväg som om den aldrig funnits och det kanske var så.
Under 90-talet läste jag en hel del organisationssociologi både på folkhögskola och universitetsnivå så min infallsvinkel är en lite annan idag.
Wikipedia har sammanställt en bra sida om riksdagsvalen:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagsvalet_i_Sverige_1976
* Här citerar jag en kamrat som kritiserade mig för min hållning mot sagda stat för att jag samlat ihop ett antal, som jag tyckte, roliga historier om Sovjet och tryckt i skoltidningen…
Seppo Laine (V) 