Tio jobb förblir tio jobb
Den politiska högerns lösningar på samhällsproblemen är lika gamla som borgarklassens egenintressen. Att påpeka detta i en och annan fullmäktigedebatt får delar av högern att resa ragg. Nu senast i en gemensam debattartikel, där jag beskylls för att uttala mig näringslivsfientligt. Jag illustrerade bara att 10 offentliga jobb inte blir fler, om samma 10 offentliga jobb utförs av en privat utövare. Det borgerliga snömoset som sprids som en kvävande dimma i landets övervägande borgerliga retorikorgan kan ge det intrycket ibland. Men ur samhällsmedborgarens synpunkt finns det ingen vinst med att man sänker löner för samma arbete, eller att samma arbete delas upp på fler utövare som alla ska ha täckning för sina administrationskostnader och en avkastning på sitt kapital. Vilket inte hindrar att det finns behov av en nyttig konkurrens som driver vidare och utvecklar verksamheter. Men det är inte någon anledning i sig att, av rent ideologiska skäl, flytta över verksamhet till privata utövare. För borgerligheten har det varit så viktigt att man till och med närmast skänkt bort offentlig egendom till privata ägare. I vad mån det effektiviserar och utvecklar verksamheter är ganska oklart. Att politiken känns gammal beror på att vi i vår studiecirkel på 70- talet konstaterade att nästa investeringsområde för kapitalet var den offentliga sektorn eftersom den industriella sektorn inte längre kan bära ytterligare investeringar när det finns en given gräns för hur mycket pryttlar folk kan efterfråga. Dessutom så jagar kapitalet sin egen svans genom att den hela tiden verkar för att minska löner för samma människor som ska köpa pryttlarna som tillverkas. Hela EU-projektet har som huvudsyfte att leverera nya arenor för borgarklassens kapital under jubel och klang rop om effektiviseringar. I den verklighet som ”verklighetens folk” lever i finns förvisso gånger då man upplever en rationalisering/förbättring av sitt arbete i en annan regi än den offentliga. Men priset för dessa gånger är ett alltmer skruvat tempo, ofta sämre avtal och framför allt en rejäl tejpbit över käften. Då inga privata företag frivilligt gått med på att skriva avtal om meddelarfrihet för sina anställda. Det finns ingen anledning att överdrivet heroisera offentliga sektorn som arbetsgivare, men där har vi som allmänhet och skattebetalare insyn och kan kräva effektiv medelsanvändning och förändring. Men förändringsarbete är svårt och och alla stora organisationer kämpar mer eller mindre framgångsrikt med att anpassa sin organisation till utveckling och förändring. Jag tror Sveriges näringsliv blomstrat betydligt mer med Vänsterpartiets förslag om stöd för gröna jobb, om att företagarna ska slippa betala sjuklöner och att bankernas kreditvillkor granskas. Med flera förslag som är populära hos företagarna, när de inte vet att det är Vänsterpartiet som driver dem, de borgerliga partiföreträdarna tar alla tillfällen i akt att skrämma företagen för vår politik genom att använda låghaltiga tillmälen som ”absurd”, ”vänsterextrism” med mera. Det är naturligtvis för att man skramlar ganska tomt med tunnorna så länge det inte handlar om ren och skär överföring av offentliga medel till privata händer. Jag tror att det gemensamt ägda kan drivas och förvaltas lika effektivt som något annat, än så länge bor det inga kackerlackor i allmännyttan. Men det är väl den bredd på förvaltare av bostäder borgarna i Gävle också jagar efter?
Seppo Laine (V)
Seppo Laine (V) 