En konfliktlinje som alltid finns

I veckans Flamman finns det en ingående analys av valet i USA. Det ger anledning till att orda om den så kallade blockpolitiken och varför allt tenderar att bli en kamp mellan två partier. I varje samhälle idag har vi byggt in konflikten arbete och kapital men pratar ganska sällan om konsekvenserna av den. Även om uttrycken för denna kamp ibland dansar runt i spalterna som lönekamp, besinningslösa bonusgåvor med mera så är inte konfliktperspektivet allmänt förekommande.
Kanske blir borgerligheten orolig ifall det ordvalet skulle användas om samhällsfenomenet arbete och kapital. Eller rättare skulle oron bli stor om lönearbetande använde orden, i de slutna direktörsrummen kan man nog uttrycka sig rättframt om problematiken…
Hur som helst har vi ett samhälle där de fås kapitalägande ständigt växer genom de mångas flitiga gnetande, varje dag. Runt denna axel har de politiska partierna också placerat sig. På den så kallade högerhalvan har ni kapitalets partier som försvarar dagens ordning och vill föra mera makt till kapitalägare. Man har lånat idéer från Thatcher och Bush om att göra fler till ägare genom omvandling av offentlig egendom till privat. Det gör inte människorna till kapitalägare i Marx mening, eftersom deras ägda kapital i första hand inye används för att bli mer kapital. Tvärtom, i somliga fall är ägaren väldigt upptagen med behålla sitt kapitals värde, genom stora insatser för rent underhåll. Men tanken är att vinna människorna för ägandets politik.
Men offentlig egendom förskingras, så klart även, för att förvandlas till kapital i Marx mening, kapital som avsätter pengar på hemliga konton i Lichtenstein. Högerns politiker satsar också allt på att minska arbetets inflytande över kapital, man begränsar fackligt inflytande, man begränsar anställdas inflytande, man gör regleringar för kapitalet ska komma åt arbete till så låg kostnad som möjligt.
På andra sidan spelhalvan finns det partier för arbetet, den fackliga rörelsen bildade tidigt ett parti för arbetets kamp i parlamentet. I Europa och Norden ledde det till framgångar för dessa partier vilket också ledde till närmast världsunika arbetsvillkor för lönearbetare, till samhällen som genom offentliga åtagande löste samhällsfrågor. Utöver den breda strömmen av partier fanns det partier som uppstod under de ryska revolutionsåren när man trodde att lönearbetarna skulle vinna makten över kapitalet därigenom. Av detta blev det intet. Men några av partierna finns kvar och formerat sig kring visioner om att övervinna kapitalets makt genom ekonomiska och demokratiska reformer.

Så ser det ut i dagens Sverige med, parlamentet är fullt med företrädare för kapital, de lönearbetandes partier har minskat i parlamentarisk styrka i det nationella parlamentet men har förtroende för majoriteten i många lokala och regionala parlament.
För att vinna tillbaka det nationella parlamentet tror jag att en beskrivning av kampen mellan kapital och arbete är alldeles nödvändig. Den kan inte längre döljas bakom välmenande ordmassor, den måste göras tydlig.

http://www.flamman.se/usa-forlorade-mer-an-obama

Read Full Post »

Kapitalism bäst hittills

På Facebook får jag ofta inbjudan till grupper som handlar om att ogilla kapitalismen. Men jag avböjer inviterna och tänkte använda detta inlägg till att förklara varför. Jag tror nämligen att Marx har en poäng i att samhällsförhållanden förändras efter sina produktionsförhållanden, det finns inget  förändrat samhälle förräns grundläggande produktionsförhållanden förändrats. De forna öststaterna är ett tydligt exempel, dess produktionsförhållanden blev en blek kopia av kapitalismen, strykeförhållanden mellan klasser var en avgjord spegelbild av produktionen i väst. Bara i Jugoslavien fanns tydliga experiment med att rubba ledningstrukturer med arbetarinflytande över  hela produktionsprocessen. För att inte  sväva ut i en jämförande beskrivning av av produktionsförhållanden stannar jag här.

Man ska inte heller glömma att det inte är så väldigt länge sedan vi lämnade feodalismen bakom oss och att kapitalismen växte fram från 1600-talet och framåt. Trots det lever människor i feodala förhållanden än idag, uppbundna och närmast livegna arbetande för jordägare eller kapitalägare.
Under kapitalismens oerhörda dynamik växte det fram industriarbetare som där de kunnat organisera sig fritt, förmått ta kamp mot exploateringen av deras arbetskraft. För kampen att kunna organisera sig har man fått stöd av framsynta liberala krafter med. På den organisationsförmågan har det vuxit fram välfärdssamhälllen i Norden framför allt, men också på den europeiska kontinenten.

Därför är kapitalismen det bästa sättet att organisera produktionsförhållanden idag. Men dessa produktionsförhållanden har uppenbara brister vilket är upphovet till socialismens strömningar, som vill utveckla ett nytt bättre produktionsförhållande. Men man vill så gärna förbise att detta inte är möjligt förräns de tekniska betingelserna föreligger. Min övertygelse är att vår kommunikationsförmåga idag utgör ett sådant tekniskt språng som kommer att göra det möjligt att tala  om ett äkta paradigmskifte, en övergång till nya produktionsförhållanden. Eftersom vi lever mitt i denna övergång är det inte enkelt att veta vad nästa stadie ska kallas, min favorit -ism, är faktiskt “globalism” som beteckning på detta nya stadie. Teknikskiftet innebär exempelvis att en montör i Mjölhult kan veta exakt vad en montör i New Delhi tjänar på att tillverka en pryttel…

Det kommer att bli möjligt att bilda en äkta fackföreningsinternational som bevakar arbetarnas rättigheter världen över och det är naturligtvis en maktförskjutning som dagens elit kommer att bekämpa med näbbar och klor. Fast nu som förr kommer det att finnas avfällingar som istället bejakar utvecklingen, stöttar Fair trade och så vidare. Men framgången kommer återigen att vila i händerna på den stora massan konsumenter och arbetande.

En liten not om Kina, för när jag skriver det här, är det nog en och annan som tänker, “Men Kina då?”, och Kina är väl bara en verklig sinnebild av kapitalistisk utsugningsapparatur, arbetarna underst i högen som arbetar ihop förtjänster åt medel och överklass i vanlig ordning, att eliten kallas sig kommunister är bara ett annat sätt att positionera makten. en elit som fullt medvetet sålt arbetarna som billig arbetskraft för at skaffa sig realpolitiskt inflytande i världen och det har man lyckats väl med. USA:s kapitalister har sedan länge glömt sina egna kapitalisters grundande av ILO och glatt flyttat sin tillverkning dit arbetarna går för billigaste pengen…

Read Full Post »