Har borgarklassen socialt samvete?

Med hårdnande klimat verkar Sveriges borgarklass blivit av samma snitt som i resten av världen. Man kan sitta på sin festmiddag i frack och dricka och äta gott medan folk svälter i rännstenen utanför. För att döva samvetet lägger man en krona i en insamlingsbössa då och då. Denna slags samvetslöshet har ätit in sig i delar av arbetarklassen med, som vill stänga gränsen för allt man tycker är jobbigt att ta itu med.
Visst har jag träffat på en och annan liberal folkpartist som verkar må illa inför sakernas tillstånd, men de är faktiskt lätt räknade, de flesta verkar vara kallhamrade cyniker helt i majorens anda. Att ingen centerpartist verkar störd är väl mera naturligt, rötterna till bondefascismen är inte långt borta. Kristdemokraterna behöver man inte tala om, lite körsång i kyrkan botar deras eventuella obehag inför de sociala realiteter deras politik ställer till med.
Det jobbiga med att vara moralist är det faktum att vi i väst oavsett social status är som en borgarklass i förhållande till resten av världen.
Demokrati och folklig organisering är långt borta i väldigt många av världens länder och folk flyr till våra trötta gamla demokratier där arbetarrörelsen tappat både mod och initiativkraft. Nu börjar texten spreta här, för egentligen skulle jag bara länka till en debattartikel om hur moderaternas hänsynslösa politik kört över alla eventuellt kvarvarande humanister i borgarlägret…
http://lt.se/asikter/debatt/1.981981-reinfeldt-har-gatt-for-langt

Read Full Post »

Till demokratins försvar

Demokratin är ung i världen, många stater styrs fortfarande auktoritärt med ledarskap som går i arv i klaner. Till och från kapas fortfarande demokratiska styren av auktoritära personer. Italien är ett väldigt intressant exempel på demokratins svårigheter och möjligheter. Folket väljer öppet i demokratiska val, en person som lagstiftar för att undkomma rättslig granskning för egen del. Det är väldigt absurt, men ramverket kring demokratin i Italien gör detta förståeligt.
Den är omgärdad av korruption och en statsbyråkrati som inte utvecklats till den genomlysta icke-korrumperade standard vi fått fram i norden.
Förtroendet för demokratin bygger på att det finns folkliga rörelser som vant sig att arbeta demokratiskt, på att den vardagliga föreningsdemokratin fungerar. Vi har en lång erfarenhet av föreningsdemokrati genom våra folkrörelser i norden, särskilt i den fackliga och politiska rörelserna har gräsrotsarbetet med demokratiska umgängesformer vuxit starkt. Det har jag märkt genom att borgerliga företrädare presterat så svagt på poster som gamla fackliga aktivister sköter med bravur. I ett fullmäktige fick en borgerlig lärare klubban vid ett tillfälle, svamlade och lyckades rentav vara odemokratisk vid sina tillfällen. Medan när klubban tillhörde en fackföreningsherre, så ställdes det tydliga propositioner, fördelades ord och togs beslut med klubbslag på rätt platser och i tydliga ordalag.
För borgarklassen är politiken bara till för att dölja över klassintressena med vackra ord och man bryr sig sällan så stort om den, ofta beklagar man sig över att den överhuvudtaget måste finnas, fast man ändå i god liberal anda tillsammans med arbetarklassen historiskt tilltvingat sig den politiska makten från kungar och adel.
Det är därför inte konstigt att det mitt i vår demokrati även finns krafter i borgarklassen som inte har något till övers för folkligt inflytande och demokrati. De betalar pengar till nazister, fascister och andra icke-demokrater för att uppnå ett samhälle där deras klassintressen befästs för all framtid.
I hela vår värld är det så kallade borgarklassen som är en avgörande kraft för hur demokratin utvecklas. I de samhällen arbetarklassen tillåts organisera ostört för sina intressen och bilda partier och delta i parlamentariska val uppnår vi borgerliga demokratier, den hittills kända högsta stadiet av demokrati vi känner till. Det finns ett antal Kuba-vänner som skulle protestera när jag skriver detta eftersom man anser att Kubas form av direktdemokrati är bra…
Den borgerliga formen av demokrati innebär att parlamentet blir slagfältet mellan kapital och arbete, vad som kan beslutas däri bestäms av styrkan hos klasserna i samhället. I Sverige hade vi på sjuttiotalet ett starkt inflytande för arbetarklassen, och kunde besluta om lagar som gav facken inflytande över arbetsplatserna i viss mån. Styrkan innebar också att det fanns många former av samhälleliga åtgärder för jämna ut bulorna i den skenande kapitalismen.
I andra länder finns det lite tradition av organiserade fackliga och folkliga rörelser och då förfaller parlamentet till lekstugor för borgarklassen, om de inte blir rena fördelningsinstrument av tillgångar till respektive klaner.
Och det är fortfarande ett problem i flera utvecklingsländer att man har en statsbyråkrati som ägnat sig åt ryggdunkande och fördelning av håvorna till klassbröder och systrar, att överkomma dessa hinder är inte enkelt.
Demokratins fiender är många och av varierande slag och vi måste med varje medel upprätta, bevara och försvara den, idag som igår.

Read Full Post »

Jämlikhetsanden

Även om det lär finnas kritik mot slutsatserna i boken Jämlikhetsanden av Wilson och Pickett så kan var och en som läser boken se underlaget forskarna har använt och själv bedöma hur rimliga dessa slutsatser är.
Deras forskning visar på ett entydigt samband mellan dåliga faktorer i samhället som kriminalitet, våldtäkter, utbildningsnivå, sjukdomar och fetma och hur jämlikt fördelat inkomstnivån är.
Bra indikatorer har alltid samband med hög jämlikhet och dåliga indikatorer med låg.
Det är sorgligt att det behövs forskning som denna för att visa det som vi kan se med egna ögon. Länderna där borgarklassen festar runt och skiter i sina medmänniskor har utbredd fattigdom och allmänt usla villkor. Ju mer borgarklassen säljer ut naturresurserna till utländska företag för egna små belöningar, ju hårdare man plundrar arbetarklassen med oskäliga lånevillkor och låga löner, desto mer elände finns det i statistiken.
Borgarklassens lösning på detta är som alltid att man försöker få institutioner och forskare att sluta mäta sådant som blir besvärande för dessa festande bonusjägare. Inte undra på att vår egen snälla borgarklass (i internationella termer) raskt avskaffade ett antal institutioner som forskade kring arbetslivet…

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article6495857.ab?sms_ss=facebook

Termen borgarklass används inte om individer, det är ingen individuell egenskap, utan beskriver förhållandet en grupp har till produktionsmedlen i samhället. På samma sätt beskriver inte heller termen arbetarklass någon enskild individ mer än i sitt förhållande till produktionsmedlen. Däremot är det sorgligt att världens tidigare vänstrigaste medelklass följer sina klasskamrater i Europa ifråga om snäva klassintressen som punkterar samhället.

Read Full Post »

Alla ska vara produkter

Borgarklassens vinstintresse har gjort att man gett sig på att utvinna vinstkronor från gemensamma angelägenheter. Vi har skött om skola och sjukvård på ett alldeles utmärkt sätt via våra skattemedel utan inblandning av vinstintressen under en lång tid. Men i den sena kapitalismen finns det allt färre möjligheter att göra vinster på handel och varuproduktion och när även den privata tjänstesektorn rationaliseras i allt högre grad, var ska man då investera sitt kapital? Jo, naturligtvis, sjukhusen är fulla med patienter och skolorna fulla med elever och mången borgare grät en bitter tår för ingen vinst utgick på dessa skallar…
Och så kommer lösningen, ett EU som reglerar att allt ska kunna tjänas pengar på, inklusive elever och patienter, gamla som unga, det är ju galet att folk sköter om sina gemensamma intressen utan vinster!
Ordningen är återställd i borgarlägret, många sköna tusenlappar kan läggas till den privata förmögenheten på elever eller behov i sjukvården. Kapitalet måste ju ha sin näring och då är 2000 kronor per elev inget dumt bidrag.

Read Full Post »

Dags att ge goda exempel istället

I en värld där demokratiska stater agerar huvudlöst kan även rena diktaturer ta på sig rollen som de fattigas vän. I dagens SVD Brännpunkt tar man upp Iran,  men även Kina skördar framgångar i fattigländer. Borgarklasserna i samtliga länder borde ta sitt ansvar för att driva fram demokrati och folkrörelser. Var är de goda liberalerna, som en gång samverkade med arbetarrörelsen i Sverige, för ett modernt demokratiskt samhälle?  Vi har ju sett att ett samhällskontrakt med arbetsfred, vinstdelning, folkbildning och skattetransfereringar varit ett gott mått för Norden.
Detta mått borde spridas till alla länder där de demokratiska staterna har engagerat sig för fred. Situationen i Afghanistan är, under USA:s ledning, på väg att bli ett Vietnam där man bara har kompisarna i den närmsta borgarklassen och alla andra drivs till talibanerna av det hänsynslösa egenintresse man visar i att exploatera folk och naturresurser.  Utan borgarklassens medverkan för social fred riskerar man de fattigas revolutioner, vars sprängkraft hittills oftast avletts till nya ickedemokratiska former.

Är det då möjligt att få världens borgarklass bli intresserade av en fredlig social utveckling? Det är verkligen tveksamt, eftersom man hellre bygger befästningar och sluter in sig, än att åtgärda sociala problem. Men jag tror också att en allt större del av den politiska högern i världen, inser att deras politik fört till vägs ände och att neoliberalismen slutar i en social katastrof och ökade högerextrempopulistiska krafter. Jag har träffat på socialt medvetna borgare också, fast det har ju inte varit många får man medge, men utanför Sveriges gränser tycker jag mig sett att boken ”Jämlikhetsanden”, gett ett större avtryck i debatten än här hemma.

En vänstermitten position i politiken behövs även för att vänstern ska kunna göra framsteg, ett polariserat samhälle mellan klasserna är skadligt i längden.

För att återgå till ursprungstråden, ansvaret i den globala världen för utvecklingen. Den är tvungen att luta sig mot att borgarklassens individer blir intresserade av social rättvisa, de äger konsumentmakten som kan tvinga fram  förändringar av företagens sociala beteende. De är vägledande för konsumentbeteenden, ekologiska produkter har burits fram av medelklassens köpstyrka som ett exempel. Naturligtvis kan denna köpstyrka användas för andra syften, privatiseringen av offentliga tjänster är ett exempel, man kan köpa privatskolans produkter också…

För att återgå till tråden en gång till, då det egentligen började i den internationella borgarklassen ansvar för sina samhällen. Kan denna klass själv vända på steken från den bekväma exploateringen av naturresurser och arbetskraft? För det mesta ser man ju bara några få upplysta exempel från historien, de flesta kan inte observera sin roll lite utanför sin egen position, och motsättningarna mellan arbete och kapital kan vara så hårda att man inte kan se möjligheterna för ett samarbete.

Varför vill jag som Vänsterpartist plädera för en mera socialt medveten borgarklass? Ska vi inte bara besegra dem och deras klassintressen i öppna val? Det är också ett mål, men tyvärr räcker ju inte det, vi ser ju att de gång på gång i kraft av sitt ägande av kapitalet och media kan förvränga, ljuga om eller hindra nödvändiga reformer, om inte de själva kommit till insikt om behovet. Det globala samtalet om planetens långsiktiga behov måste föras utanför Bilderbergruppen, det finns borgerliga progressiva krafter som kan vara en utgångspunkt för en dialog om borgarklassens ansvar för samhällets hela utveckling.

Men är det möjligt i dessa dagar, då småpartierna i Alliansen är viljelösa fotsoldater på  moderaternas triumfvagn som härjar fram över Sverige. I Folkpartiet har överste Björklund skrämt iväg socialliberalerna till att sitta som förskrämda kaniner i garderoberna. I Bäver-Mauds Centerparti säljer man glatt själen till kärnkraftkapitalet. Den kristna högern har gång på gång visat sig vara samvetslöst, så jag antar att de sitter hänförda på den moderata färden och jublar.
Kanske får man titta efter borgare med samvete ute i Europa?

Men nu svävade jag visst iväg från ämnet igen. Varför krävs goda exempel, jo,  eftersom demokratin inte talar särskilt väl för sin vara i fattigländerna idag.  Eller de länderna där man har militära aktioner igång för att skapa demokrati, paradoxalt nog. Den enda demokratiska staten i mellanöstern skandaliserar allt vad demokrati heter varje dag, ger avtryck som biter sig fast i skinnet hos de dagligen förnedrar, skrämmer eller rentav mördar som urholkar värdet av demokratin. Att denna stat inte heller följer vare sig internationella konventioner eller FN-beslut, säger bara att så länge man har kulor och krut så kan man bajsa på det internationella samhället. Sådant sätter avtryck, inte fina ord som sägs i högtidliga sammanhang.
Tittar man på Afghanistan så visst kan flickorna gå  i skolan, men det krävs ett helhetsbegrepp med genomlyst demokrati för att nå hela vägen fram. Det är inget man åstadkommer med rasistiskt färgad krigföring …
Över hela tredje världen ser man samhälleliga katastrofer där oftast USA men även andra västländer allierat sig med en smal bas av borgarklass för att plundra landet på naturresurser och arbetskraft till lägsta möjliga pris. Denna borgarklass måste besinna sig och bidra till social utveckling i sitt eget land, annars kan lösningen bara bli stridigheter med vapen i hand som oftast inte leder till något bra.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/iran-kan-skapa-karnvapenkris_4891383.svd

Read Full Post »

Hur kan man göra så?

I kommentarerna till Aftonbladets artikel om kritiken mot borgarnas ”Frisk genom ett trollslag”- reform finns det anhöriga som befarar ytterligare självmord bland de drabbade. När ska regeringen inse att man gått på ett blindskär och skicka ut nya direktiv som fokuserar på människan och hennes behov?

Borgarklassen i Sverige har nu sällat sig till  samma omänskliga klass som i resten av världen där man stumt tittar på när folk förgås i sjukdom och fattigdom…

Har du tur kommer en kristen välgörare med parfymflaskan i högsta hugg…

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6698954.ab

Read Full Post »