I veckans Flamman finns det en ingående analys av valet i USA. Det ger anledning till att orda om den så kallade blockpolitiken och varför allt tenderar att bli en kamp mellan två partier. I varje samhälle idag har vi byggt in konflikten arbete och kapital men pratar ganska sällan om konsekvenserna av den. Även om uttrycken för denna kamp ibland dansar runt i spalterna som lönekamp, besinningslösa bonusgåvor med mera så är inte konfliktperspektivet allmänt förekommande.
Kanske blir borgerligheten orolig ifall det ordvalet skulle användas om samhällsfenomenet arbete och kapital. Eller rättare skulle oron bli stor om lönearbetande använde orden, i de slutna direktörsrummen kan man nog uttrycka sig rättframt om problematiken…
Hur som helst har vi ett samhälle där de fås kapitalägande ständigt växer genom de mångas flitiga gnetande, varje dag. Runt denna axel har de politiska partierna också placerat sig. På den så kallade högerhalvan har ni kapitalets partier som försvarar dagens ordning och vill föra mera makt till kapitalägare. Man har lånat idéer från Thatcher och Bush om att göra fler till ägare genom omvandling av offentlig egendom till privat. Det gör inte människorna till kapitalägare i Marx mening, eftersom deras ägda kapital i första hand inye används för att bli mer kapital. Tvärtom, i somliga fall är ägaren väldigt upptagen med behålla sitt kapitals värde, genom stora insatser för rent underhåll. Men tanken är att vinna människorna för ägandets politik.
Men offentlig egendom förskingras, så klart även, för att förvandlas till kapital i Marx mening, kapital som avsätter pengar på hemliga konton i Lichtenstein. Högerns politiker satsar också allt på att minska arbetets inflytande över kapital, man begränsar fackligt inflytande, man begränsar anställdas inflytande, man gör regleringar för kapitalet ska komma åt arbete till så låg kostnad som möjligt.
På andra sidan spelhalvan finns det partier för arbetet, den fackliga rörelsen bildade tidigt ett parti för arbetets kamp i parlamentet. I Europa och Norden ledde det till framgångar för dessa partier vilket också ledde till närmast världsunika arbetsvillkor för lönearbetare, till samhällen som genom offentliga åtagande löste samhällsfrågor. Utöver den breda strömmen av partier fanns det partier som uppstod under de ryska revolutionsåren när man trodde att lönearbetarna skulle vinna makten över kapitalet därigenom. Av detta blev det intet. Men några av partierna finns kvar och formerat sig kring visioner om att övervinna kapitalets makt genom ekonomiska och demokratiska reformer.
Så ser det ut i dagens Sverige med, parlamentet är fullt med företrädare för kapital, de lönearbetandes partier har minskat i parlamentarisk styrka i det nationella parlamentet men har förtroende för majoriteten i många lokala och regionala parlament.
För att vinna tillbaka det nationella parlamentet tror jag att en beskrivning av kampen mellan kapital och arbete är alldeles nödvändig. Den kan inte längre döljas bakom välmenande ordmassor, den måste göras tydlig.
Seppo Laine (V) 