Är det rimligt att lönsamma tillverkningsenheter läggs ned på en plats och får återuppstå med subventioner på ett annat ställe? Det finns flera svar på den frågan, såklart. I multinationella koncerner letar man alltid efter samordningsvinster och skalfördelar. Då spelar vare sig tradition eller samhällsansvar någon roll. Det kan argumenteras kring om det även är det mest lämpliga långsiktigt och om några kronor till i avkastning motiverar rationaliseringarna. Det varje demokrat borde känna i sammanhanget är att de anställda borde ha ett ord med i laget. Idag har de anställda i bästa fall en insynspost i företagets ledning. Att man är de som varje dag arbetar ihop förtjänsterna väger lätt i sammanhanget.
I Uppsala hade vi nyligen konferens 2 med temat Ekonomisk demokrati och Ekologisk ekonomi, planetens alarmklockor ringer för fullt om övertippningseffekter, men de har svårt att nå dagsagendan. Denna gång blev det mest fokus på miljön och vår överproduktion av pryttlar som egentligen gör väldigt få särskilt lyckliga. I det sammanhanget kan också fråga sig hur viktig en karamellfabrik är? Men vår första konferens hade några föredrag om hur den ekonomiska makten kan delas. Kooperation är en modell som har sina förespråkare och minst två väldigt lyckade företagsexempel.
Frågan är bara hur de anställda ska erövra kontrollen över det kapital som de har arbetat ihop. Jag tror att jag tidigare skrev ett blogginlägg om nödvändigheten av en hembudsrätt för anställda för produktionsanläggningar som kapitalet tänker överge. Men när det gäller Läkerolfabriken så sitter värdet inte egentligen i själva anläggningen utan i varumärkena som tillverkas där. Då blir det svårare att motivera ett övertagande av produktionsresurserna, vilka i och för sig kan användas för att koka andra karameller, det torde vara de anställda som kan ha kunskapen i vad mån utrustningen kan användas till nya produkter. Andra anläggningar som till exempel bilfabriker har produktionsresurser som kan ställas om till en vidare flora av produkter,
En hembudsrätt för anställda skulle fordra möjligheten att bestämma över hur pensionskapitalet man samlat ihop ska investeras. Det skulle ge en möjlighet till övertagande av kapital som lämnas av ägarna.
Fast nu gäller kampen en strid mot beslutet att flytta fabriken, det kan vara intressant att se om vi kan uppbåda tillräckligt med stöd i Gävle för att motivera ett annat beslut från företagsledningen. Uppslutningen hittills verkar lite halvhjärtad. Man borde inte ge upp innan man blivit överkörd…
https://www.facebook.com/pages/L%C3%A4kerolarbetarnas-V%C3%A4nner/401097929917732
Seppo Laine (V) 
Ingenting skapas över en natt och med tanke på hur ovanligt det är i Sverige med mobilisering mot nedläggningen så är det ändå imponerande att vi lyckades samla 150 personer här i Gävle i april och 2-300 i Stockholm nu i veckan. Det bör påpekas att vi i Läkerolarbetarnas Vänner som hjälpt fackklubben och jobbarna gör det här helt ideellt. Om jag får vara lite kritisk så är det största problemet att stödet ifrån LO, Livs och Socialdemokraterna varit i det närmaste obefintligt! Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och även Raimo Pärssinen ska ha en eloge för att de tagit upp frågan i Riksdagen. Men man undrar ju vad ett arbetarrörelsen ska vara bra att ha till om vi inte ens klarar av att mobilisera i en sådan här viktig fråga.
I grund och botten handlar det också om vi vågar ta en aktiv strid med kapitalet eller inte. Jag tillhör ju de i arbetarrörelsen som tror att i dagens situation så måste vi tuffa till oss rejält – för just håller vi sakta men säkert på att urholka både välfärden och våra rättigheter. Vi måste öppna portarna för att slags kamp!