I en debattartikel i DN säger Staffan Norberg ett antal beska saker saker om Vänsterpartiets ”heliga kor”. Kor som borde slaktas enligt honom då, som kallas förnyare i ingressen av DN.
I en del fall kan jag hålla med i en del fall tycker jag han skjuter skevt och från sidan.
I artikeln för Staffan Norberg fram 4 kor. Jag tänkte i det följande reflektera över var och en.
1. Den ekonomiska politiken. Här visar valundersökningar att väljarna ger Vänsterpartiet ett klent omdöme för ekonomi och jobbfrågor. Jag kan komma ihåg att jag på 80-talet läste en budgetmotion från riksdagen och tyckte att någon finansieringspunkt dök upp mer än en gång för olika utgifter. Men det här är något Vänsterpartiet haft medvetenhet om och steg för steg arbetat sig bort från i riksdagsgruppen tycker jag. Samtidigt är ett finansiellt önsketänkande ett resultat av att vara borta från verklig makt. Med makt följer ansvar och tillnyktring för budgetfrågor. Idag har V också tagit fram ett eget ramverk för budgeten. Och man kan se att övriga partier är lika benägna till finansiella utsvävningar, respektive inte har riktigt med krut när de står långt ifrån makten. Här tycker jag Staffan Norberg verkar varit någon annanstans under de sista tjugo åren då Vänsterpartiet vunnit erfarenheter från många olika samarbetskonstellationer och riktigt inflytande i parlamenten.
Faktum är att Vänsterpartiets budget i riksdagen är lika välberäknad som någon annans. Vårt ramverk är fullt möjligt och knyter an till de som funnits historiskt, men vi vågar också ta in skatt för de nödvändiga renoveringarna av välfärdsstaten.
2. Utrikespolitiken. Här tycke jag att Staffan Norberg är negativ på riktigt och beskriver Vänsterpartiets utrikespolitik, faktiskt, som fan läser bibelen. Att det finns enstaka medlemmar som tar USA som intäkt för allt ont i världspolitiken, det har jag väl också sett, men det har inte avgjort vår programmatiska världsbild. Samtidigt så är det också att om man är det minsta intresserad av internationella frågor så är det väldigt svårt hitta ljuspunkter i USA:s realpolitik i världen.
USA:s stöd till otaliga högerdiktaturer i Latinamerika är bara ett flagrant exempel som borde illustreras oftare.
3. Flyktingpolitiken, svårigheten är ju att om vi vore snälla på riktigt så skulle vi ta emot nån miljon flyktingar varje år istället för den rännil som lyckas ta sig hit. Den rännilen sållas dessutom av vårt utkastarverk vars agerande ofta blir hårt kritiserat av människorättsaktivister.
Tyvärr måste man inse att världen fortfarande styrs av en bedrövande mängd arslen som skickar sin befolkning i landsflykt. Sedan får man också inse att de miljoner människor som flyr naturkatastrofer, krig och andra plötsliga händelser oftast hamnar i grannländerna.
Så vad gör vi då med dem som knackar på dörren vid vår gräns, ja, vi får göra det bästa vi kan av det.
4. Arbetslinjen. Här kan även jag tycka att vi kunde vara tydligare med att ledet ”av var och en efter förmåga” betyder en samhällsinsats från var och en och inte passivt mottagande av understöd. Men det är också så att samhällets ersättning till den enskilde inte ska vara någon nödnivå utan baserad på faktiska inkomstförluster och den nivå av inkomster som krävs för en normal försörjning. Även före alliansregeringens drastiska anfall mot de sjukförsäkrade fanns det en modell för rehabilitering tillbaka till arbetslivet och det är många som haft nytta av den och funnit en tillvaro i produktiva verksamheter baserat på sin egen kvarstående arbetsförmåga. Det är den rehabiliteringen som skulle fått ett utökat stöd och inte dagens Kafka-inspirerade processer mot utsatta människor.
http://www.dn.se/debatt/nu-maste-vansterpartiet-vaga-slakta-sina-heliga-kor
Seppo Laine (V) 
Uppdaterade lite nu när jag såg att några argument var bortglömda.