Hur skruvat kan det bli?

Idag fick jag anledning att fundera över hur partier bildar sina självbilder. Alla partier har sin historia, sina hjältar och historiska referenspunkter. Men under historiens gång förändras partierna och vad händer om partiets berättelse blir en annan än den som partiets grundare hade i sikte. Nya moderaterna är ett väldigt intressant studieobjekt idag. Det här partiet som startade som en intresseförening för de absolut rikaste i Sverige har genomgått en del namnförändringar även den. Under ledning av PR-gurun Schlingman har man under 2000-talet odlat fram en bild av ett parti som allmängiltigt ska vara för hela folkets intresse. Trots att politiken inte ändrats överhuvudtaget, den låter exakt likadan som den jag hörde från moderaternas ålderman i Bjuvs kommunfullmäktige 1982. Man ska beskatta mindre och ta in mer i avgifter, om något ska utföras så ska det utföras av någon som har egennyttigt vinstintresse i ett företag. Man minskar alltid skatten mest för de allra rikaste. Alltså, absolut inget nytt under solen.
Men ändå har moderaterna närmast ätit upp sina borgerliga vänner, gamla bondeförbundet har blivit Stureplanshöger, liberalerna har lagt socialliberalismen i soptunnan, väljarna har förstått att de lika gärna kan rösta på originalet. Högerväljare som är religiöst anfrätta väljer Kristdemokraterna självklart, de har en social framtoning som något dövar samvetet…
Det var en utvikning. Jag skulle komma fram till vad som händer när en partis självbild är så förändrat från de grundläggande värderingarna att dess medlemmar tror på att spegelbilden är sann? I många av våra kommuner har borgerliga politiker sällan haft chans till makten, utan ofta blir de en slags ständiga maktens kritiker som dessutom ofta i vart fall vill påskina att har de högre ambitioner för behjärtansvärda ändamål än majoriteten. Därför har man ofta förslag till något mer till skola, omsorg etcetera och ställer mycket frågor på dessa områden. I spalterna har man ibland kunnat läsa av en motsättning mellan borgerliga kommunpolitiker som får stångas med bister kommunalpolitisk realitet och de högre sfärernas borgerliga regeringspolitiker. Men oftast är de ändå överens i en grundfråga, att offentliga medel måste underställas vinstintresset.
Det var nog en avvikelse till från ämnet, när blir bilden av partiet så skilt från programmet att partiets politiker tror på bilden och inte sitt program? Något sådant måste ju hänt i moderaterna när de skrivit de märkliga raderna om jämställdhet, rättvisa, kamp för rättvisa och mera utan att en enda invänder på partistämman, när deras partisekreterare tar osanningen för sanning. Eller är det bara så att den bildade högern existerar på annan ort än moderaterna?