Arbete och kapital

Det finns anledning att upprepa de grundläggande förutsättningarna i vår ekonomi eftersom det finns särintressen som försöker dölja desamma.
Grunden i vårt samhälle och alla andra samhällen är hur man delar på det arbete som ska utföras för överlevnaden. Jägar- och samlarsamhället vi föddes ur, blev jordbrukarsamhälle, blev feodalt samhälle och idag rår kapitalismen över de flesta av jordens länder. Men grunden är fortfarande hur vi människor byter arbete med varandra. När vi inte brukar en egen jordlott så köper vi mat från affärer, mat som tillverkats industriellt. För att ha något att köpa för säljer vi vår arbetskraft för pengar som byts till de förnödenheter vi behöver. De lönearbetande säljer sin arbetskraft till arbetsköpare. Vem kan kan och behöver köpa arbetskraft? Ja den som har mer jord, mer maskiner, fler kunder än han själv hinner med att använda eller tjäna. Det finns inget ideellt intresse i arbetsköparens anställning av arbetskraft, det behovet uppstår bara när arbetsköparen ser att arbetskraften kan arbeta ihop sin egen lön och de kostnader som finns för att tillverka varan/tjänsten. Det är därför rabatten på yngre arbetskraft inte ger någon effekt, MacDonalds tar glatt emot rabatten men den medför ingen ökad omsättning som skulle bära kostnaden för ytterligare en anställd.
Det är omsättningen som avgör hur mycket arbetskraft som anställs. Tittar man på räkenskaperna så kan man se att det ser lite olika ut beroende på vilken bransch det rör sig om. När jag tittade på det sist kunde ett verkstadsföretag rulla runt med en omsättning på kring de 700 000 kronorna per anställd, i varje faktura är en stor del ersättning för arbete och då närmar sig omsättningen den faktiska kostnaden för en anställd. För en affär är det annorlunda, för varje inslagen vara i kassaapparaten följer det en liten del levande arbete, därför blir en större omsättning på varje anställd nödvändig, när jag sist tittade hade affärer ofta en omsättning kring 1 500 000 kronor för varje anställd.
Borgarna börjar alltid i den andra änden av konflikten arbete/kapital och ser bara på vad den anställde direkt kostar i ersättning för sin arbetskraft.
Jag håller mig kvar lite till vid mitt resonemang och gör ett exempel. Vad behöver ett företag dra in på en anställd för att det ska går runt? Vi tar en låg lön på 12000 kr, på den utgår det betalningar för pension, sjukförsäkring och andra avgifter med cirka 35% ytterligare 4200 kr, då får vi fram en månadskostnad på 16200 kr. Till kan det komma andra avtalslösningar som också kostar. Så en snabb överslagsberäkning ger en årskostnad på 18000 kr gånger 12 månader summa 216000 kr, som värdet på det arbete som ska kunna faktureras ut till kund. Oftast kan man inte utföra arbete utan maskiner eller lokaler vilket då också blir en kostnad som måste ersättas via kundernas köp.
Men all efterfrågan på ytterligare arbetskraft börjar där att suget efter produkter ökar att företagen kan kalkylera med ökad produktion eller försäljning. Därför hade Keynes en modell för att häva sig ur lågkonjunkturer genom att staten går in och försöker öka efterfrågan genom ersättningar till arbetslösa eller tillfälliga offentliga jobb som folk pengar i näven och gör dem till konsumenter igen.
Att göra som borgarna gör nu i hela Europa att skruva åt lönearbetandes ersättning för arbetet och att minska offentliga infrastruktursatsningar är raka vägen in det ekonomiska moras vi nu bevittnar. Det är väl nu inte uteslutet att det dyker upp ekonomiska hävstänger man inte kan förutse just nu, jag kan tänka mig att en förbättrad ekonomi i öst skulle kunna öka efterfrågan generellt, men inte ser det ljust ut inte.