Då och då läser jag något som jag verkligen blir förvånad över, oftast blir jag då också irriterad över att det inte är något som förmedlats via mitt vanliga husorgan. Vilken tidning jag än nu råkar prenumerera på, när jag läser om förhållandet som får mig att ”tappa hakan”. Det stör också att det ibland är ett sakförhållande jag tycker samhällsgranskare av alla kulörer och sorter skulle ha reda på och pressa politikerna om vid intervjuer och utfrågningar.
Nu fick jag plocka upp hakan från knäna efter en artikel i LO-tidningen. Den redovisar att de offentliga utredningar som gjorts om eventuellt fusk i olika försäkrings/bidragsersättningar inte, som jag tänkt mig, gjorts efter ett empiriskt urval. Alltså i min värld ska ju en utredning som granskar eller letar efter felaktiga utbetalningar ta in ett antal om minst 1000 utbetalningar gjorda i ett system och sedan följa upp dem och se om de har gjorts på ett riktigt sätt. Men de så kallade expertutredningarna som gjorts har istället granskat metoder och gissat vilt kring hur många ”felutbetalningar” det kan bli. Samtidigt som man låtit blir att definiera vad som är felutbetalningar, om man avser utbetalningar som oskäligt med felaktiga skäl svindlats till sig av individer eller om systemet genererar uppgifter som hanteras felaktigt och därmed ger fel nivåer eller ersättning som inte borde fåtts. Det är ju överhuvudtaget inte vetenskap. Däremot har verken gjort egna faktabaserade genomgångar av utbetalningar och då funnit felfrekvenser som är avsevärt lägre än de expertutredningarna antagit. Jag skulle som minister skämmas för att uttala mig i frågor med så uselt underlag, men som bekant hindrar ju inte bristande vetenskapligt underlag någon huvudlös borgarminister från uttalanden.
I artiklen nedan redogör man också Reinfeldts misstänkliggörande av den mänskliga karaktären, eftersom borgarna dömer alla efter sin egen måttstock, så försöker alla sno åt sig vad de kan så fort det finns ett offentligt bidragssystem av något slag. Det är klart att den typen känner jag också igen, men normalt är de så få att systemet fortfarande fungerar. Vilket försäkringssystem som helst brakar ihop om alla bara försöker sno åt sig från systemet. Våra vanliga försäkringar är ett bra exempel, sakförsäkringar är möjliga att lösa så länge inte alla tar ut.
http://lotidningen.se/2011/04/15/maria-larsson-fuskar-om-bidragsfusket/
Seppo Laine (V) 
Kommentera