Länk till spellistan på Spotify: Seppos tidiga musikinfluenser
I en tidig skolklass, troligtvis i Billesholm, så hade vi tema om olika länder, jag gjorde väl något om Finland. Men det speciella var att fröken hade tagit för sig att ta med en LP (eller band) med Jean Sibelius Finlandia stycke och jag tog till mig Finlandia så helhjärtat som bara ett barn kan. Långt senare var det den första egna LP:n jag fick.
Vi hann bo i miljonlägenheten nåt år innan en enkel resegrammofon hamnade i hemmet, världens värsta stereo…
Föräldrarna hade också fått en binge singlar av morfar och mormor, de gick naturligtvis varma.
De följande tre låtarna är från den tiden, Puhelinlangat .. (ungefär, telefonledningarna sjunger..), gillar fortfarande upptempot i denna. Nästa artist är en ikon i den finska musikvärlden en slags underdog som Eddie Meduza men han hade mer mainstream texter. Sången berättar om arbetarens lördag, klockan fem till bastun och klockan sex till finkan… sedan kommer jobbveckan…
Tapio Rautavaara hette artisten på många av singlarna, en röst som passade den finska själen.
Med tiden hamnade det fler stora blanka LP och singlar i hemmet, singeln med Sofia dansar gogo, fick snurra när jag och kompisen uppnått ett visst intag av alkoholhaltig dryck. Kan avslöjas att det inte är en låt jag återkommit till så många gånger.
Med tiden blev engelskalektionerna så många att det började sitta och man kunde förstå texter och särskilt humor samt satir på engelska blev skojigt eftersom man förstod orden.
”They´re coming to take me away ha ha” blev ofta använt, senare hittade engelskaläraren på att introducera Tom Lehrer för klassen. Det är jag tacksam för fortfarande.
En kväll drogs jag med av mina skolkamrater på något jag inte visste vad det var, men vi hade en kul stund i kyrkans lokaler, naturligtvis var det konfirmationsskolan jag drogs med i då. Vi hade ett mycket trevligt gift ungt par som handledare i den andliga utbildningen. En gång fick jag ta med vår resegrammofon och spela upp Jesus Christ Superstar på den. Den var nog den första musikalen satt något avtryck och som jag minns. Och den spelade även vår musselärare, en herre som hade lyckats övertala rektorn till inköp av en bättre högre klassens stereo till skolan.
Där stimulerades musiksmaken i flera riktningar än en, tråkigt nog fanns elever som hade svårt att öppna öronen för mer än det man gillade just då, jag vet inte om de hittade mera musik senare. Men mer om musselärarens influenser senare.
Med tiden förstod jag att maskiner man lyssnat på genom sin barn och ungdomstid låtit apa utom maskineriet på högstadiets musiklektioner. Det är väl att öronen är vårt mest opålitliga organ och att tolkningen utförs i huvudet på den som lyssnar, en taskig kassettbandspelare kan då ändå vara en musikförmedlare av rang…
Även jag studerade på gymnasiet och hamnade i Nicolaiskolans, antagligen historiskt, rödaste klass, den dominerades totalt av ett kompisgäng från ungvänstern. Jag anslöt mig till dem senare och hemma började plattor med Hoola bandoola och Nationalteatern och Norrbottens Järn att snurra.
Bo Hansson är en kombination av proggen och mitt andra spår i livet då, jag hade hittat sciencefiction litteraturen och slök allt i min väg, i gymnasiet hade jag tömt allt svenskspråkigt och då började läsningen av sf på engelska.
Jag letade efter all sorts musik som kunde vara intressant, Tasavallan presidentti hade jag på kassettband som kördes många gånger, LP:n med Ravi Shankar var bland de absolut första LP jag köpte, i en reaback med cutouts fanns den.
I övergången till vuxenlivet kom punken, Sex Pistols/Iggy Pop var hett medan jag gjorde lumpen. Runt där någonstans hittade jag finsk punk, en del bandades till lillebror, han påstår att det förändrat hans liv…
Efter lumpen kunde jag flytta till eget boende, hade jobb och kunde fördärva slantarna på sf, LP, böcker och sprit efter bästa förmåga.
Där började samlingen byggas ut även med klassisk musik, och lite mer udda musik på förslag från vänner, Henry Cow fick jag först på band från Erik A. Senare kom jag över Henry Cows LP:n. Och nånstans där medan jag tycker att jag var ganska ung i världen dök de första CD:na upp, och de lät för jävliga i början, så jag fortsatte samla LP. Med tiden utvecklades CD:tekniken, jag kunde inte längre höra skillnad i A och B lyssningar med likvärdiga spelare för LP och CD. Då började jag hitta CD:n med musik som jag velat ha för att jag hört dem för länge sedan och alltid tänkt, det skulle vara roligt att ha dem själv. Den första av det slaget jag fick köpt var musselärarens (här kom han) skiva med Crosby Stills Nash and Young som han ofta spelar låtar från för oss i klassen. Han får var skyldig till Pink Floyd med…
Afzelius första skivor var inte min hemmahörna då, dubbel LP:n ”Danska nätter” var nog den som satte honom på hyllan ordentligt. När Clash dök upp så var de favoriter från första stund.
Och till slut M A Numminen, som jag bara uppskattat allt mer med tiden.
Naturligtvis har det varit mycket annat på vägen, men de här styckena har vägt lite mer än andra av olika skäl.
Read Full Post »
Seppo Laine (V) 