Till demokratins försvar

Demokratin är ung i världen, många stater styrs fortfarande auktoritärt med ledarskap som går i arv i klaner. Till och från kapas fortfarande demokratiska styren av auktoritära personer. Italien är ett väldigt intressant exempel på demokratins svårigheter och möjligheter. Folket väljer öppet i demokratiska val, en person som lagstiftar för att undkomma rättslig granskning för egen del. Det är väldigt absurt, men ramverket kring demokratin i Italien gör detta förståeligt.
Den är omgärdad av korruption och en statsbyråkrati som inte utvecklats till den genomlysta icke-korrumperade standard vi fått fram i norden.
Förtroendet för demokratin bygger på att det finns folkliga rörelser som vant sig att arbeta demokratiskt, på att den vardagliga föreningsdemokratin fungerar. Vi har en lång erfarenhet av föreningsdemokrati genom våra folkrörelser i norden, särskilt i den fackliga och politiska rörelserna har gräsrotsarbetet med demokratiska umgängesformer vuxit starkt. Det har jag märkt genom att borgerliga företrädare presterat så svagt på poster som gamla fackliga aktivister sköter med bravur. I ett fullmäktige fick en borgerlig lärare klubban vid ett tillfälle, svamlade och lyckades rentav vara odemokratisk vid sina tillfällen. Medan när klubban tillhörde en fackföreningsherre, så ställdes det tydliga propositioner, fördelades ord och togs beslut med klubbslag på rätt platser och i tydliga ordalag.
För borgarklassen är politiken bara till för att dölja över klassintressena med vackra ord och man bryr sig sällan så stort om den, ofta beklagar man sig över att den överhuvudtaget måste finnas, fast man ändå i god liberal anda tillsammans med arbetarklassen historiskt tilltvingat sig den politiska makten från kungar och adel.
Det är därför inte konstigt att det mitt i vår demokrati även finns krafter i borgarklassen som inte har något till övers för folkligt inflytande och demokrati. De betalar pengar till nazister, fascister och andra icke-demokrater för att uppnå ett samhälle där deras klassintressen befästs för all framtid.
I hela vår värld är det så kallade borgarklassen som är en avgörande kraft för hur demokratin utvecklas. I de samhällen arbetarklassen tillåts organisera ostört för sina intressen och bilda partier och delta i parlamentariska val uppnår vi borgerliga demokratier, den hittills kända högsta stadiet av demokrati vi känner till. Det finns ett antal Kuba-vänner som skulle protestera när jag skriver detta eftersom man anser att Kubas form av direktdemokrati är bra…
Den borgerliga formen av demokrati innebär att parlamentet blir slagfältet mellan kapital och arbete, vad som kan beslutas däri bestäms av styrkan hos klasserna i samhället. I Sverige hade vi på sjuttiotalet ett starkt inflytande för arbetarklassen, och kunde besluta om lagar som gav facken inflytande över arbetsplatserna i viss mån. Styrkan innebar också att det fanns många former av samhälleliga åtgärder för jämna ut bulorna i den skenande kapitalismen.
I andra länder finns det lite tradition av organiserade fackliga och folkliga rörelser och då förfaller parlamentet till lekstugor för borgarklassen, om de inte blir rena fördelningsinstrument av tillgångar till respektive klaner.
Och det är fortfarande ett problem i flera utvecklingsländer att man har en statsbyråkrati som ägnat sig åt ryggdunkande och fördelning av håvorna till klassbröder och systrar, att överkomma dessa hinder är inte enkelt.
Demokratins fiender är många och av varierande slag och vi måste med varje medel upprätta, bevara och försvara den, idag som igår.