I en värld där demokratiska stater agerar huvudlöst kan även rena diktaturer ta på sig rollen som de fattigas vän. I dagens SVD Brännpunkt tar man upp Iran, men även Kina skördar framgångar i fattigländer. Borgarklasserna i samtliga länder borde ta sitt ansvar för att driva fram demokrati och folkrörelser. Var är de goda liberalerna, som en gång samverkade med arbetarrörelsen i Sverige, för ett modernt demokratiskt samhälle? Vi har ju sett att ett samhällskontrakt med arbetsfred, vinstdelning, folkbildning och skattetransfereringar varit ett gott mått för Norden.
Detta mått borde spridas till alla länder där de demokratiska staterna har engagerat sig för fred. Situationen i Afghanistan är, under USA:s ledning, på väg att bli ett Vietnam där man bara har kompisarna i den närmsta borgarklassen och alla andra drivs till talibanerna av det hänsynslösa egenintresse man visar i att exploatera folk och naturresurser. Utan borgarklassens medverkan för social fred riskerar man de fattigas revolutioner, vars sprängkraft hittills oftast avletts till nya ickedemokratiska former.
Är det då möjligt att få världens borgarklass bli intresserade av en fredlig social utveckling? Det är verkligen tveksamt, eftersom man hellre bygger befästningar och sluter in sig, än att åtgärda sociala problem. Men jag tror också att en allt större del av den politiska högern i världen, inser att deras politik fört till vägs ände och att neoliberalismen slutar i en social katastrof och ökade högerextrempopulistiska krafter. Jag har träffat på socialt medvetna borgare också, fast det har ju inte varit många får man medge, men utanför Sveriges gränser tycker jag mig sett att boken ”Jämlikhetsanden”, gett ett större avtryck i debatten än här hemma.
En vänstermitten position i politiken behövs även för att vänstern ska kunna göra framsteg, ett polariserat samhälle mellan klasserna är skadligt i längden.
För att återgå till ursprungstråden, ansvaret i den globala världen för utvecklingen. Den är tvungen att luta sig mot att borgarklassens individer blir intresserade av social rättvisa, de äger konsumentmakten som kan tvinga fram förändringar av företagens sociala beteende. De är vägledande för konsumentbeteenden, ekologiska produkter har burits fram av medelklassens köpstyrka som ett exempel. Naturligtvis kan denna köpstyrka användas för andra syften, privatiseringen av offentliga tjänster är ett exempel, man kan köpa privatskolans produkter också…
För att återgå till tråden en gång till, då det egentligen började i den internationella borgarklassen ansvar för sina samhällen. Kan denna klass själv vända på steken från den bekväma exploateringen av naturresurser och arbetskraft? För det mesta ser man ju bara några få upplysta exempel från historien, de flesta kan inte observera sin roll lite utanför sin egen position, och motsättningarna mellan arbete och kapital kan vara så hårda att man inte kan se möjligheterna för ett samarbete.
Varför vill jag som Vänsterpartist plädera för en mera socialt medveten borgarklass? Ska vi inte bara besegra dem och deras klassintressen i öppna val? Det är också ett mål, men tyvärr räcker ju inte det, vi ser ju att de gång på gång i kraft av sitt ägande av kapitalet och media kan förvränga, ljuga om eller hindra nödvändiga reformer, om inte de själva kommit till insikt om behovet. Det globala samtalet om planetens långsiktiga behov måste föras utanför Bilderbergruppen, det finns borgerliga progressiva krafter som kan vara en utgångspunkt för en dialog om borgarklassens ansvar för samhällets hela utveckling.
Men är det möjligt i dessa dagar, då småpartierna i Alliansen är viljelösa fotsoldater på moderaternas triumfvagn som härjar fram över Sverige. I Folkpartiet har överste Björklund skrämt iväg socialliberalerna till att sitta som förskrämda kaniner i garderoberna. I Bäver-Mauds Centerparti säljer man glatt själen till kärnkraftkapitalet. Den kristna högern har gång på gång visat sig vara samvetslöst, så jag antar att de sitter hänförda på den moderata färden och jublar.
Kanske får man titta efter borgare med samvete ute i Europa?
Men nu svävade jag visst iväg från ämnet igen. Varför krävs goda exempel, jo, eftersom demokratin inte talar särskilt väl för sin vara i fattigländerna idag. Eller de länderna där man har militära aktioner igång för att skapa demokrati, paradoxalt nog. Den enda demokratiska staten i mellanöstern skandaliserar allt vad demokrati heter varje dag, ger avtryck som biter sig fast i skinnet hos de dagligen förnedrar, skrämmer eller rentav mördar som urholkar värdet av demokratin. Att denna stat inte heller följer vare sig internationella konventioner eller FN-beslut, säger bara att så länge man har kulor och krut så kan man bajsa på det internationella samhället. Sådant sätter avtryck, inte fina ord som sägs i högtidliga sammanhang.
Tittar man på Afghanistan så visst kan flickorna gå i skolan, men det krävs ett helhetsbegrepp med genomlyst demokrati för att nå hela vägen fram. Det är inget man åstadkommer med rasistiskt färgad krigföring …
Över hela tredje världen ser man samhälleliga katastrofer där oftast USA men även andra västländer allierat sig med en smal bas av borgarklass för att plundra landet på naturresurser och arbetskraft till lägsta möjliga pris. Denna borgarklass måste besinna sig och bidra till social utveckling i sitt eget land, annars kan lösningen bara bli stridigheter med vapen i hand som oftast inte leder till något bra.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/iran-kan-skapa-karnvapenkris_4891383.svd
Seppo Laine (V) 
Kommentera