När jag funderade över vilken partiledarkandidat som skulle bli min häst så föll jag först för Rosanna Dinamarca, en yngre kvinna med bett. Men efter några framträdanden till blev jag lite osäker på om hon riktigt var mogen den stora uppgiften. Redan förut hade jag bestämt mig för att min riktlinje för en partiledare i Vänsterpartiet är att man har tillhört LO-kollektivet och jobbat inom privat sektor. Någonstans måste man ha haft kontakten med den arbetarklass man säger sig företräda. Sedan har jag hängt upp mig på att man ska ha varit sysselsatt inom den konkurrensutsatta privata sektorn, eftersom jag själv jobbat i tjugo år på en fabrik och tycker att de erfarenheter man får av näringslivet är väldigt väsentliga. Särskilt som Vänsterpartiet riskerar att bli ett parti av offentliganställda som gärna löser allt med mera resurser till just offentliga sektorn. Samhället har problem som fordrar de lösningarna efter många års svältkurer men jag ser ändå en risk om alla medlemmarna har en snarlik bakgrund.
Några år på fabriksgolvet ger en insikt i levnadsvillkor, möjligheter och förutsättningar som är svåra att återskapa på annat sätt. Även om vi allt högre grad blir ett tjänsteproduktionssamhälle så är den industriella produktionen fortfarande en viktig del av samhällsekonomin i Sverige. Idag finns det också en liten trend för att företag flyttar tillbaka produktion till Sverige, för att lönerna närmar sig, för att löneandelen i produkterna minskar, för att slippa byråkrati, transporter och kulturella hinder.
Idag gör tyvärr många företag det bara svårare för sina anställda att ta del av politiska uppdrag, ett samhällsengagemang bestraffas istället för att uppmuntras. För offentlig anställda är det tvärtom, de flesta kommun, landstingsanställda slipper löneavdrag under sina uppdrag eftersom samma kassa finansierar dem. Jag har inte hört att att anställda med politiska uppdrag särbehandlas karriärmässigt, men det kan vara annorlunda för fackligt aktiva. Det borde gärna något allmänt för att underlätta för för privatsektor anställda att ta del av samhällsuppdragen. Folket från privatsektorn med erfarenheterna av att vara konkurrensutsatta och föremål för ständig rationalisering är viktiga att ha med. Därmed inte sagt att inte offentliganställda får känna av rationaliseringar och konkurrens, men det är viktigt att mötas och förstå varandra. Produktion och reproduktion måste ta del av varandras roller för skapa insikt om hur hjulen i samhället rullar.
Uppdatering 20120117: Fast det kanske är ett tecken i tiden att näringslivsföreträdaren folkpartisten i artikeln nedan vurmar för är från den amerikanska kristna tokhögern som på allvar hatar HBT-folk och tar Jesus bokstavligen…
